Startpunkten - The Bristol Sessions
År 1927 flög svensken Charles Lindberg över Atlanten. Vi som gillar country vet att samma år hände det andra stora saker i USA, när fyra personer gick in i en studio i Bristol i Tennessee. Skivproducenten Ralph Peer hade insett att det fanns ett behov av att sprida musiken från bergen i Appalacherna. Tidigare hade dessa musiker fått resa till New York för att spela in. Men den nya bärbara inspelningstekniken - en Victrola Recording Machine försedd med kolkornsmikrofon, förändrade saker och ting. Peer lastade utrustningen i sin bil sommaren 1927 och gav sig ut för att söka efter talanger på plats. Han satte upp sin enkla studio i en industribyggnad i Bristol, Tennessee. Annonser sattes in i tidningarna om att the Victor Talking Machine Company skulle komma till stan. Peer visste att det var just i sydöstra Tennessee och västra Virginia som musiken från inbördeskriget och mountain music hade bevarats bäst. Under sommaren spelade han in många artister. Men det var den första och andra augusti som Maybelle Carter och makarna Sara och Alvin Pleasant Carter gjorde sina första tre inspelningar - ”Bury me beneath the willow”, ”The storm is on the ocean” och ”Single girl, married girl”. Två dagar senare, den fjärde augusti 1927, trädde en mager man in i studion - Jimmie Rodgers, från Meridian, Mississippi. Han sjöng in ”The soldier’s sweetheart”, en sång från världskriget, och vaggvisan ”Sleep, baby, sleep”.
Resten är historia – Carter Familys och Jimmie Rodgers musik slog snart igenom i USA, via 78-varvarna och i radion, och The Bristol Sessions – blev startpunkten för countrymusikens popularitet och framgång. Medan Jimmie Rodgers kännemärke blev hans blue yodels, kom Maybelle med sin läckra gitarrstil och Carter Family med sin stämsång att beröra och inspirera kommande generationer och bidra till att skapa nya artister som Hank Williams, Johnny Cash och Dolly Parton.
Bob Dylan kunde inte nog betona Jimmie Rodgers inflytande, och skrev på en tributeplatta om honom (The songs of Jimmie Rodgers. A tribute,1996.):
”A blazing star whose sound was and remains the raw essence of individuality in a sea of conformity, par excellence with no equal.”

Jimmie Rodgers spelades in i en kort film, The Singing Brakeman 1929, i vilken han sjöng några av sina hits. Kanske är det den första musikvideon?

Inspirationen kom tidigt
På samma sätt som Lindbergs ensamflygning band samman USA med Europa, övervann radion och skivorna lika långa avstånd och den amerikanska countrymusiken nådde så småningom även Sverige. För min del skedde det tidigt, då min pappa som var steward i handelsflottan kom hem med några skivor från Staterna, troligtvis 1963. En lp-skiva var Greatest Western Hits med Lefty Frizzell, Carl Smith och Ray Price. Den var och är helt fantastisk! Jag var bara nio år då, men minns att jag lyssnade till den så ofta som det bara gick. När jag blev äldre försökte jag också sjunga med. Den skivan kom att prägla mig för alltid. Det fanns två 78-varvare också, som pappa hade tagit över – High Noon med Tex Ritter, och Kentucky Waltz med Tennessee Ernie Ford. Mycket bra musik!

Det mesta av annan musik hade och har inte alls samma dragningskraft. Jag spelade lp:n säkert tusentals gånger, men en dag låg den i solen, i Spanien där vi bodde, utanför fodralet över kanten på mitt skrivbord. När jag kom in hade den vikt sig 90 grader och hängde som på en målning av Salvador Dali ned mot golvet. Efter att förtvivlat ha riktat den i hetvatten gick det att spela alla låtarna, utom de tre yttersta på varje sida. Det är fortfarande den krokigaste men bästa skiva jag har.
Jag fastnade, tack vare min pappas kloka skivköp i den gamla stilen och upptäckte i 20-årsåldern Jimmie Rodgers och Hank Williams. Jag jobbade hårt och köpte alla Hanks skivor som jag kunde hitta. Hanks sätt att försöka göra yodel som Jimmie, är ju helt annorlunda, men så kraftfullt, starkt och lika läckert, tycker jag. Dessa två är äkta. I deras anda sjunger jag och skapar min egen musik med dem i mina tankar. De dog ju båda i förtid, 35 respektive 29 år gamla, och jag känner att det finns mer att komponera, skriva och sjunga i deras stil – nära de känslor de ännu förmedlar med sin sång.
The Long gone Smiles – vårt artistnamn – är Birgittas och min hyllning till Jimmie och Hank. Vi har deras musik, men vi saknar deras leenden.

Birgitta och musiken
Birgitta upptäckte, till skillnad från mig, countrymusikens tjusning något senare. Hennes inkörsport var artister som Gillian Welch & David Rawlings, Lucinda Williams, Gram Parsons, Allison Krauss, Emmylou Harris och Buddy Miller, artister, som med undantag för Parsons, fortfarande är i livet och produktiva.
Det fina med Birgittas och mitt musikaliska samarbete är att hon älskar att hitta stämmor till mina sånger. Hon gör det med en sådan inlevelse och kärlek till musiken att det märks på scenen, säger många. Ibland lägger hon sin stämma över, ibland under, vilket ger liv och dynamik till musiken. Gillian Welch och David Rawlings arbetar på liknande sätt, där David ligger och svävar med sin röst runt Gillian och inte minst the Louvin Brothers, som var mästare på detta. Återigen, det är äkta känslor som skapar den musik som vi vill förmedla.

Sångerna kommer ofta om natten
Jag började skriva och komponera countrymusik på allvar för fem år sedan, strax innan jag mötte Birgitta. Det hela bara kom en dag. Men från första stunden hade jag Jimmies, Hanks och the Carter Familys röster och sånger i mina tankar. De har ett mycket stort inflytande – en närvaro – i den musik jag skapar. Det är svårt att förklara. Plötsligt kan jag vakna med en hel sång i huvudet, skynda mig upp och skriva ner den och fånga melodin. Sånger föds sedan dess hela tiden. Vad jag råkar känna, se eller höra kan inspirera till en ny låt. Till exempel ”The brakemen on the Memphis train” skrev jag på X2000. Den tog 11 minuter. Man skriver fort på snabbtåg. Jag har nu skrivit ett 80-tal låtar, alla i gammal stil och på engelska. Jag har också gjort några låtar med vissa speciella artister i åtanke, artister som jag tror skulle framföra dem mycket fint. Har gjort minst två till Dolly Parton, en till Willie Nelson och en till Emmylou Harris. Var bussiga och säg det till dom, när ni ses, tack!
Som ett litet smakprov får ni här texten till en av mina sånger, som ni också kan höra och se oss framföra på vår hemsida (se adressen nedan). Det är en hyllningssång till Jimmie Rodgers.

The brakemen on the Memphis train
they were a happy gang
They rode in rain and sunshine
and they yodeled as they sang
And one of them could yodel
like no one else could do
His name was Jimmie Rodgers, he’d croon his tales for you - Only for you

The firemen and the engineer
they listened to their tune
as the train stopped to load the coal
and water at high noon
The boiler was as hot, as a riveted boiler can be
The hoboes took a welcome rest, before rollin’ on to Tennessee - Rollin’ on to Tennessee

[yodel]

The flagman and the passengers
are waitin’ for a train
to bring the Old Blue Yodeler
back to sing again
’cause he can surely yodel
like no one else can do
His name is Jimmie Rodgers, he’d sing his songs for you - Only for you

The brakemen on the Memphis
train sing high up to the sky
And those of us who heard their songs
we wished they never die
But Jimmie he got TB and left the railroad lines
became the Singing Brakemen, a star that always shines - Always shines

[yodel]

Now the engine’s gone, the tender’s too
and the boxcars don’t remain
But if you look, way up high
you can see the Memphis train
And one of them still yodels
like no one else can do
It’s good old Jimmie Rodgers, I think you know him too - Know him too

[yodel]

The brakemen on the Memphis train
they’re still a happy gang
They do their blues and railroad songs
the ones they always sang
But now they’re up in heaven
in Brakemen’s Paradise
they yodel as the whistle cries, up in the prairie skies - In the prairie skies

[yodel]

© Blue Standard Music HB 2002

En historia om en unik gitarr
För Birgitta och mig är det först nu på äldre dar som vi på allvar har börjat ta itu med musiken, eftersom det bästa vi vet är att sjunga tillsammans. Vi har uppträtt offentligt några gånger, bland annat på Folkkulturcentrum och på Stallet, båda i Stockholm. Vi fick en anmälningsblankett i våras till Jimmie Rodgers-tävlingen och bestämde oss snabbt. I Charles Lindbergs propellerspår for vi över Atlanten och välkomnades av borgmästaren i Meridian. Han ordnade med studiebesök på Pevey’s (förstärkare m.m.) och mycket annat trevligt. Innan tävlingen besökte vi Jimmie Rodgers Museum och sjöng några låtar för personalen, ett äldre par. Ett mycket fint museum som varmt kan rekommenderas. Där finns Jimmies möbler (några har han byggt själv), kläder m.m. och hans berömda Martin-gitarr från 1928 i ett mycket kraftigt glasförsett kassaskåp. De blev så förtjusta i vår sång att mannen hämtade kopia nr 1 av den berömda gitarren. ”Prova den”, sa han, ”den är värd 25 000 dollar.” De öppnade upp avspärrningarna och Birgitta och jag fick sätta oss i Jimmies röda plyschsoffa och ombads spela på gitarren. Lika lyckliga som rädda att dra av en sträng, njöt vi av den fina upplevelsen och tog flera bilder. Det var då det hände - mannen försvann och kom tillbaka med en annan gitarr, nämligen Jimmie Rodgers Martin 000-45 från 1928 – originalet. Han hade stängt av larmet och tagit ut den och sa, som tack för vår sång:

– I thought I’d give you a memory for a lifetime. This is the original Jimmie Rodgers guitar. It’s insured for one million dollars.

Det var en upplevelse jag aldrig hade kunnat drömma om. Jag är mycket tacksam för den fina gesten. Så där satt vi i Jimmies soffa, med hans gitarr i famnen, den gitarr som Ernest Tubb senare fick och som Hank Williams också har spelat på – ett minne för livet.

På tur i Meridian
The president of The Jimmie Rodgers Foundation, Betty Lou Jones, ordnade så att vi fick åka runt och sjunga live på tre radiostationer – WMOX-AM 1010, WZKR-FM 103.3 och WYYW-FM 95.1. Det var precis som i filmen O Brother, where art thou?; ”Sing into the can”, var vad vi gjorde. Flera ringde upp oss i sändning och en gammal dam sa ”We need more of that beautiful music here in Mississippi”. Vi ombads också att inleda gospeltävlingen dagen efter vår tävling, och vi sjöng på flera ställen i staden, på tidningen, på hotellet för militärer och andra. Bland annat fick vi sjunga i den äldsta och första Pevey musikaffären. En expedit berättade efteråt att vi stod på exakt samma plats där en ung sångare hade sjungit 1954 – han hette Elvis Presley. Vi fick uppleva så mycket, tack vare vårt intresse för den gamla countryn. Vi kan lova att den berömda så kallade ”Southern hospitality” var fantastisk. Vi kommer gärna tillbaka.

Blue Standard Music
Hösten 2002 bestämde vi oss att starta ett musikförlag för att kunna sprida min musik – Blue Standard Music HB. Ni hittar oss på nätet: www.bluestandardmusic.com
Där kan ni läsa mer, se några videor från Meridian och lyssna på vår musik, som till exempel ”The brakemen on the Memphis train”. Fler prover kommer efterhand. Välkomna! Sänd gärna en hälsning till oss på: info@bluestandardmusic.se.

The Long gone Smiles kommer att fortsätta på det nyskapande spår vi valt och följa känslorna i den unika, äkta och härliga musik som började spelas in för länge sedan, i augusti 1927 i Bristol, Tennessee. Vi jobbar också på att ta upp andra stora i vår repertoar, som Elvis, Johnny Cash och Roy Orbison. Drömmen är förstås att få sjunga på The Ryman Auditorium – The Grand Old Opry i Nashville – och drömmar kan ju slå in.
Birgitta och jag hittade varandra genom musiken - på Lidafestivalen 2000. Vi hoppas att se er alla där i sommar och på andra trevliga countrymusikställen framöver.

Text: Michael Lindgren
Foto: Kenneth Friberg