- Jag tror att det viktigaste i min musikaliska utbildning var det faktum att jag hela tiden omgärdades av musik. Det var många nätter då jag somnade till mina föräldrars jammande i källaren. Hur skulle jag kunna göra annat än att förälska mig i musiken när jag hörde bluegrass och country jämt? frågar Leslie Lindley retoriskt.

Själv lärde hon sig att spela violin som femåring enligt Suzuki-metoden, men samtidigt lärde hon sig bluegrassmusiken genom att lyssna på föräldrarnas musicerande.

- Den första sång jag lärde mig var “I haven’t seen Mary in years” från Bill och James Monroes Father And Son-album, enbart genom att lyssna och ta ut den. Därefter fortsatte jag min klassiska violinträning genom collage och fokuserade främst på den, men vi hade samtidigt ett bluegrassband inom familjen under min tid som tonåring. Jag och min syster spelade fiddle, pappa spelade gitarr, min bror lirade banjo och mamma sjöng. Vi brukade uppträda på mindre ställen, rodeos och showlokaler runt om i Texas, berättar Miss Leslie.

Stolt över sitt retrosound
När jag frågar Miss Leslie hur det kommer sig att hon blivit så förälskad i 50- och det tidiga 60-talets countrymusik har hon först svårt att besvara frågan.

- Jag har en väldigt stark grund i bluegrass, men samtidigt minns jag att min far alltid lyssnade på 50- och 60-talscountry i bilen. Ray Price var en stor influens. Det är någonting med walking shuffle-rytmen som alltid har grabbat tag i mig. Textmässigt handlade det ofta om krossade hjärtan, att mista någon och om ånger. Jag känner mig andligt bunden till så många av de där låtarna. Det finns en verkligt genuin sinnesstämning i dem. Likaså med skivorna från den tiden. De är inte så ytligt falska som moderna countryinspelningar. På 50- och 60-talet spelades en låt in på två eller tre tagningar och då ”live” i studion. På så vis fångades sångens råkänsla. Många gånger var inte inspelningarna perfekta, men det gjorde inget för låtarna berörde på ett äkta sätt, menar Leslie Lindley.

Själv ser hon sig inte som kompositör och skäms inte över sina svårigheter att skriva sånger.
- Vår huvudsaklige låtskrivare är Jake Jenkins som har en fantastisk känsla för honky tonk-soundet. Folk säger alltid att våra originallåtar låter precis som om de var skrivna på 50- och 60-talen, vilket är den finaste komplimang vi kan få. Men allting som har med låtskrivande att göra är väldigt svårt för mig. Däremot måste jag säga att texten till ”Heavy on the lonesome” gick ovanligt lätt att få ihop. Jag hade problem med ett par rader, men Jake hjälpte mig med dem. Han har en naturlig läggning för ord som fastnar i medvetandet. De sånger vi annars väljer att spela är alltid sådana som berör mig. Mina favoriter är de som får en att vilja sätta sig ner och bara gråta.

Miss Leslie är inte enbart sångerska och violonist. Hon är mamma till tre barn också och hennes make Randy Lindley är bandet leadgitarrist, så jag frågar givetvis hur de får familjelivet att fungera.

- Det är svårt att balansera karriären och ha barn samtidigt. Jag tror att det är svårt för vem som helst idag, men jag har en extremt pålitlig familj som alltid ställer upp. I regel sitter min mamma barnvakt när vi är ute och spelar. Hittills har vi haft begränsade turneer inom Texas med få övernattningar, så oftast missar jag bara middagarna med ungarna på helgerna och så träffas vi nästa morgon igen. Men det är trots allt jobbigt. Kommer man hem klockan två eller senare på natten så går man inte gärna upp ur sängen med tvååringen som föredrar att vakna med soluppgången.

Besatt av 50- och 60-talscountry
Miss Leslie & Her Juke-Jointers album Honky Tonk Revival är hennes debutskiva, både som sångerska och musiker i en grupp. På plattan finns några covers och Lindley berättar hur dessa valdes ut:
- Vi hade Ray Price’s Bear Family-box till hjälp och valde ut “I’m walking slow” eftersom vi älskar den. ”Talk to me lonesome heart” är en George Jones-standard från hans Mercury-inspelningar som vi hade och på Dish Satellite såg vi en episod av The Wilburn Brothers och blev förälskade i Loretta Lynn som sjöng ”I’ll sure come a long way down”. Den låten var inte inkluderad i Lorettas cd-box, så vi kände att vi hade hittat en riktig skatt som vi var tvungna att dela med oss av till publiken. Dessutom ville vi hylla vår blue-grass-bakgrund. Min make Randy växte också upp med bluegrass, så det kändes coolt att göra en Osborne Brothers och en Jimmy Martin-cover.

På tal om influenser så ber jag Lindley att berätta mer djuplodat om sina. Det gör hon gärna:

- Under mina tidiga år lyssnade vi huvudsakligen på bluegrass, men pappa hade också skivor med Ray Price, Buck Owens, Charlie Walker och andra klassiska countryartister. Senare, på 80-talet, blev Ricky Skaggs jättepopulär och jag blev förälskad i countrymusiken ånyo. Främst då i Bobby Hicks, vars kassetter blev ordentligt utslitna. Mina föräldrar måste ha blivit tokiga, för han var den ende jag ville lyssna till i bilen under våra långa resor. När jag träffade Randy och vi påbörjade vårt gemensamma liv, var det uteslutande bluegrass som gällde under väldigt lång tid. Men på senare år blev vi besatta av 50- och 60-talscountryn. Vi köpte fler och fler cd-boxar och för cirka två år sedan bestämde vi oss för att börja spela den sortens country själva. Vårt sounds tyngsta influens i dagsläget är Bakersfieldssoundet, som skapades av artister som Buck Owens, Merle Haggard och Wynn Stewart, mixat med den honky tonk som Ray Price, George Jones och Johnny Paycheck spelade. Du vet, den musik som skivbolaget Little Darlin’ gav ut under sina gyllene år. Sångmässigt var Patsy Cline min stora influens under tonåren, men mina största idoler idag är Connie Smith, Leona Williams, Dolly Parton och Loretta Lynn.

Äkta countrymusik död i USA
Att det är hårda bud för äkta rotcountry i USA är väl någonting som alla är medvetna om. Lindley trodde till och med att genren var uträknad och begravd för några år sedan, då hon upptäckte en av bevararna.

- Jag minns första gången jag hörde Dale Watson live. Innan jag hörde honom trodde jag faktiskt att äkta countrymusik var död. I Staterna är det fortfarande så att de flesta är omedvetna om artisterna som spelar och gör skivor med äkta rotcountry. De flesta radiostationer spelar bara de så kallade countryartister som ligger på topp 40 och det är de som syns på nyheterna, i våra större tidningar och magazin. Så när vi började spela den här musiken och gav ut vår cd hörde folk oss på radio och reagerade precis som jag hade gjort när jag hörde Dale Watson den där gången. De kunde inte tro att någon spelade äkta rotcountry längre och det är en underbar känsla att vara delaktig i återinförandet av äkta musik och få människor att minnas vad de älskade i soundet från 50- och 60-talet, säger hon och fortsätter:
- Det är jättesvårt för rotcountryartister och speciellt för nya sådana, att bli spelade på radio i USA och att få medverka på TV är närmast omöjligt. Trots det så har jag stött på en hel del discjockeys som verkligen älskar klassisk countrymusik och som har varit så mottagliga för vår musik att de hjälpt oss något enormt. Jag älskar dem, skrattar Lindley.

Jag frågar sångerskan om det finns någon möjlighet för oss svenskar att få se och höra henne och The Juke-Jointers på hemmaplan snart.

- Jag skulle älska att få komma till Sverige och spela. Vi gör mer än gärna en turné under 2006. Jag lovar att hålla dig underrättad om saken. Men nu planerar vi för en ny platta. Vi håller på att prata med folk om möjligheten att producera den tillsammans med oss och förhoppningsvis kan vi påbörja inspelningen under sommaren 2006. Den nya skivan kommer att innehålla originallåtar, men också några obskyra covers. Vi gillar tanken på att kunna dela med oss av musiken vi älskar till fansen.

Jämförd med Connie Smith
Hur har då Honky Tonk Revival förändrat Miss Leslies liv och tankebanor?

- Jag har insett hur mycket jag vill göra musiken till en central del av mitt liv. Det har varit fantastiskt att träffa människor som älskar klassisk country och andra musiker som spelar samma sorts musik. Jag kommer nog alltid att arbeta professionellt med musik hädanefter. Jag kan inte tänka mig att ge upp det här. Och för bara några år sedan gjorde jag knappt någonting som hade med musik att göra. Det har skett en enormt stor förändring. I framtiden tänker jag bara spela och sjunga. Det vore underbart att bli som Wanda Jackson och få fira sin 68:e födelsedag på scenen inför publiken.

Många har jämfört Lindleys röst med idolen Connie Smiths. Hur tar hon det?

- Ödmjukt, fullständigt ödmjukt. Dolly Parton sa en gång att Connie Smith var en av alla tiders tre största kvinnliga sångare och att resten av oss bara låtsas, det är så jag känner. Jag må ha vissa av Connie Smiths röstmässiga kvaliteter, men det kommer aldrig att komma ännu en Connie Smith.

Slutligen frågar jag Miss Leslie om vilken händelse i hennes karriär hittills som hon har uppskattat mest.

- Det är svårt att säga. Vi har gjort några spelningar som har varit fantastiska. Wanda Jacksons födelsedagsparty på Continental Club i Houston förra året var en höjdare. Houston Livestock Show & Rodeo var kul, att spela förband till Asleep At The Wheel, att vara förband till Two Tons Of Steel när deras DVD filmades i Gruene Hall, men för att vara helt ärlig så är mina absoluta favoritmoment publikreaktionerna vi har fått motta. Som när discjockeys har ringt och berättat att de spelat låtar från vår cd och fansen börjat ringa ner radiostationerna för att få reda på vad gruppen som spelats hette, eller när vi spelar på en klubb för första gången och publiken blir helvild, det är vad som verkligen gör det här värt mödan!

Text: Robert Ryttman
Foto: Pressbild