”Just hand me my old Martin – for soon I will be starting – back to dear old Charlston, far away”.

Ja, så börjar den kampsång som Bill Cox skrev 1937 inför omvalet av president Franklin Delano Roosevelt i USA. Roosevelt som faktiskt blev vald till president fyra gånger under åren 1933-45.

Gitarrernas förebild
Första gången jag hörde låten ”Franklin D Roosevelt back again” var troligtvis i mitten av 60-talet och det var i en inspelning med the New Lost City Ramblers. Men det tog ett tag att inse att Martin i sångtexten avsåg denna fantastiska gitarr som tjänat som förebild för i stort sett alla akustiska gitarrer och som används av ett otal bluegrass- och countryartister.

Lärde sig av en mästare
Företagets grundare Christian Friedrich Martin föddes den 31 januari 1796 i Mark Neukirchen i Tyskland. Hans far, Johann Georg Martin, var möbeltillverkare men byggde även gitarrer. Vid 15 års ålder lämnade han sin hemstad och flyttade till Wien för att bli lärling hos Johann Stauffer, som vid den tiden var en av de ledande gitarrtillverkarna i Europa. Efter 14 år (1825) hos Stauffer började unge C.F. Martin att arbeta för en harptillverkare vid namn Karl Kuhle. Hans byte av arbete berodde knappast på hans intresse för harpor, snarare var det intresset för Kuhles dotter Ottilie – och de var snart gifta och fick sonen C.F. Martin Jr. Familjen Martin flyttade sedan tillbaka till Mark Neukirchen.

Förbjuden tillverkning
Dessvärre var det svårt, för att inte säga omöjligt, för Martin att tillverka gitarrer i hemstaden. Företaget sysslade ju egentligen med möbeltillverkning och enligt lokala lagar och förordningar fick de inte syssla med instrumenttillverkning. Efter ett antal år av förhandlingar tröttnade C.F och tog sin familj över Atlanten till USA. Året var 1833 när de kom till New York City och han öppnade genast en butik på Hudson Street för försäljning av musikinstrument och reparation av fioler, gitarrer och andra träinstrument. Efter ett tag började han också att bygga egna gitarrer, inspirerade av de modeller Stauffer gjorde, med justerbar halsvinkel, stämskruvarna på en sida, omsorgsfullt utarbetade stall m.m. Det huvudsakliga träslaget var rosenträd men även lönn och andra exotiska träslag förekom.

Ett riktigt hantverk
År 1839 sålde C.F. butiken och flyttade till en liten by vid namn Cherry Hill i Pennsylvania, strax utanför Nazareth. Emellertid hade man kvar ett försäljningskontor i New York, som sköttes av John Coupa, en välkänd gitarrist och gitarrlärare. Ända fram till 1897 fortsatte man att märka Martin-gitarrerna som tillverkade i New York, trots att de gjordes i Cherry Hill, Pa.
Alla de tidiga Martin-gitarrerna var handgjorda och väldigt lite standardiserade. Det fanns dock några särdrag, t.ex. fram till mitten av 1840-talet satt alla stämskruvar på ena sidan av gitarrhuvudet (någonting som Leo Fender återinförde 1948 på sin Telecaster-modell). Justerbar halsvinkel var en annan finess på tidiga Martin-gitarrer. År 1850 började man med det berömda X-förstärkta locket, vilket fortfarande är grunden för alla stålsträngade gitarrer och ger Martin-gitarren dess distinkta ljud.
Tillverkningen av gitarrer tilltog och i slutet av 1850-talet flyttade man verksamheten från Cherry Hill till Nazareth och byggde upp en fabrik i hörnet av Main Street och North Street.
Man började också standardisera gitarrmodellerna. De fick ett nummer, typ 1-17, där första siffran (1-5) indikerade storlek (1 var störst) och det efterföljande numret ursprungligen angav priset.
Den 16 februari 1867 dog grundaren C.F. Martin S:r 77 år gammal och verksamheten övertogs av den i Tyskland födde C.F. Martin J:r. År 1888 dog också C.F. J:r och verksamheten lämnades över till tredje generationen, nämligen den då 22-årige Frank Henry Martin.

Modell 000-45 introduceras
År 1895 började man marknadsföra mandoliner av italiensk typ och 1898 kom den första gitarrkatalogen och samtidigt ändrades märkningen av gitarrerna till ”C.F. Martin & Co, Nazareth, Pa” eftersom man la ner sitt distributionskontor i New York. Samma år föddes också C.F. Martin III. Vid sekelskiftet begränsade man antalet gitarrmodeller. För att indikera större modeller än modell 1, fick man börja kalla dem 0, 00 och 000. År 1904 introducerades den berömda modellen 000-45 med mycket pärlemorinläggningar.
På 1920-talet blev ukulelen väldigt populär i USA och Martin hängde på och började producera ukuleler och under en period tillverkade man dubbel så många ukuleler som gitarrer. I slutet av 20-talet övergick gitarrtillverkningen att helt och hållet endast tillverka stålsträngade gitarrer. Ukulele- och mandolin-populariteten började klinga ut. Martins modell 45 blev väldigt populär bland scenartister och 1928 beställde Jimmie Rodgers sin berömda och anpassade 000-45 med namnet på greppbrädan och orden ”Blue Yodel” på gitarrhuvudet. Som stod att läsa i förra numret av Gazetten finns denna på Jimmie Rodgers Museum i Meridian, förvarad i ett glasförsett kassaskåp, försäkrad för en miljon dollar.

USA:s värdefullaste gitarr
Under depressionstiden i USA mer än halverades gitarrförsäljningen, fabriken fick gå ner på tre-dagarsvecka, men man fortsatte trots allt med sin produktutveckling. En storleksmodell som lanserades 1931 var den så kallade ”Dreadnought”-modellen, namngiven efter ett brittiskt slagskepp.
Detta var med Martin-fabrikens ögon en gigantisk modell och gamle C.F. Martin S:r skulle inte känna igen sig riktigt. Redan 1916 hade modellen konstruerats av Martin, men såldes med en annan företagsbeteckning ”Oliver Ditson & Co., Boston, New York”. De första dreadnought-modellerna med Martins märke fick beteckningarna D-1 och D-2 och blev väldigt populära med sina fylliga ljud. År 1933 beställde Gene Autry en D-gitarr med mycket inläggningar och sitt namn på greppbrädan, precis som hans idol Jimmie Rodgers. Detta var den första D-45-modellen och finns i dag på Gene Autry Museum utanför Los Angeles. Denna första D-45, med 12-bands hals (räknat från sadel till kropp) är uppskattad att vara den värdefullaste USA-byggda gitarren som existerar.

D-modellen dominerar
År 1934 kom så de 14-bandade D-modellerna, som alltså har en längre hals, och D-18 blev den populäraste modellen. Siffran efter D anger graden av utsmyckning, där D-45 är mer dekorerad än D-18. D-modellerna står i dag för ca 80% av Martins produktion.

Få modeller kvar
År 1945 tog C.F. Martin III över ledningen för företaget när hans far pensionerade sig. Tre år senare dog fadern, 81 år gammal. Vid den här tiden innehöll Martins katalog väldig få instrument och modeller som funnits 25-30 år tidigare. Ukuleles fanns fortfarande och även ett par mandolinmodeller, men bland gitarrer var det bara modellen 00-21 som fanns kvar. Annars var det i huvudsak D-modeller som erbjöds. År 1955 kom D-21 och samma år föddes C.F Martin IV, vilken idag leder företaget. År 1968 släpptes modell D-35 med sitt tredelade bakstycke i rosenträ.
År 1970 övertog C.F. III:s son Frank Herbert Martin rollen som VD för Martin och samma år köpte man Vega Banjo Works i Boston och Darco String Company (ni vet, D’Addario-strängar). I början av 70-talet köpte man in det svenska företaget AB Herman Carlsson Levin i Göteborg, vilket senare lades ner.

Riktiga country-gitarrer
Under 50-talet blev Martins D-18 och D-28 något av en standard bland Countrymusiker. Det fanns en hel radda musiker som hjälpte till att göra Martin populära. Elvis Presley använde både D-18 och D-28. Listan på artister som har använt Martin-gitarrer kan göras hur lång som helst, men några är trots allt värda att nämnas: Kingston Trio, Eric Clapton, Marty Stuart, Johnny Cash, Willie Nelson, Hank Snow, Clarence White, Merl Haggard, Hank Williams, George Jones, Lester Flatt, Del McCoury, Dion, Joan Baez, Woody Guthrie, Judy Collins, David Crosby, Gordon Lightfoot, Paul Simon, Sting, Mark Knopfler, Lonnie Donegan, Tony Rice och Jimi Hendrix.

Historien rullar på
I mitten av 70-talet hade Martin en sjunkande period och företagsledningen började bli orolig. År 1976 släpptes så en nygammal modell, nämligen HD-28, där H står för ”herringbone”, dvs. intarsiainläggningens utformning runt lockets kant. Den blev snabbt populär och är väl den Martin-gitarr som används mest på scen av bluegrass- och countryartister.
Efter en lång akademisk utbildning och erfarenhet från arbete inom olika delar av Martin-fabriken, tog så C.F. Martin IV, kallad Chris, över ordförandeskapet i företaget samt VD-stolen när hans farfar dog i juni 1986. Fyra år senare tillverkades den 500.000:de Martin-gitarren, en HD-28, på vilken alla anställda har skrivit sina namn och nu förvaras i Martins fabriksmuseum. Martins verkliga dyrgrip D-50 Deluxe kom 2001. Den kan köpas för så där en 350.000 kronor. Den har vacker intarsia på hals, huvud, lock, bakstycke, sidor och stall. Det finns nu också en D-100 Deluxe – kostar cirka 800.000 kronor.
Martins miljonte gitarr byggdes 2004 och samma år föddes sjunde generationen Martin, Clair Frances Martin.

Text och foto: Kenneth Friberg