Lee Marvelous bestod ursprungligen av Peter Frövik, Robert Karlsson, Anders Dalsbro och Leo Lundberg. Något senare hoppade Robert av och ersattes av Johan Sundberg, men då Johan blev pappa satte sig Robert bakom trummorna igen.

- Efter en kväll på Skånegatan någon gång i slutet av förra seklet var jag hjärtligt trött på allt vad musik och optimism hette. Trumpallen fick vila, men nu är jag tillbaks, säger Robert.

Det kan låta som en skröna eller ett påhitt för att göda media, men den första versionen av Lee Marvelous bildades under en Johnny Cash-konsert på Lollipopfestivalen 1997.

- Vi bildades ur spillrorna av kraschade pop- och rockdrömmar. Jag, Robban och de två andra originalmedlemmarna Anders Dalsbro och Leo Lundberg hade tidigare spelat i samma band. För mycket fokus på skivkontrakt, gitarrljud, förpackning och smakfulla arrangemang hade gjort att vi tappat lusten till musik. Vi hade slutat spela, men märkte att vi alla saknade det. Medan vi satt och funderade på vad vi skulle hitta på insåg vi varför alla var på festivalen: The man in black, berättar Peter Frövik.

Söner till pappor som lyssnar på country
Det visade sig att de fyra medlemmarna i mångt och mycket hade samma musikaliska referenser.

- Som söner till fäder som spelat country på sina stereoapparater under tidigt 70-tal var vi indränkta i Johnny Cash, Joe Sun, Waylon Jennings och en massa Elvis. Alla våra pojkhjärtan hade smält före puberteten, stirrandes in i en högtalare där Lee Marvin pratsjungit om hur det är att vara född under en vandrande stjärna, säger Peter och syftar på ledmotivet till filmen Guldrushens Glada Dagar.

Idag består Lee Marvelous av Peter Frövik på sång och gitarr, Robert Karlsson på trummor, Inge Norlin på gitarr och kör, Andrew Dry på bas och kör, Ralf Fredblad på banjo, fiol och kör, samt Daniel Wigstrand på pedal steel. Anledningen till det något udda gruppnamnet är dessa medlemmar inte helt överens om hur det kom till.

- Bandnamnet är taget ifrån en textsnutt av gruppen Butthole Surfers, menar Andrew.

- Jag trodde att det var en ordlek med Bruce Lee i huvudrollen, säger Inge.

- Namnet refererar till mer än bara Lee Marvin. Det finns så mycket musik i de södra delarna av Amerikas förenta stater som är bra. Som alla dessa hicks och rednecks som sjungit om hur kärleken och huset gått åt pipan, hur drömmarna har gått i kras och om att hålla ut. Alla dessa fantastiska musiker har gjort intryck på oss och vad sammanfattar södern bättre än namnet Lee? Så det blev Lee Marvelous, berättar Peter.

Punk och outlaw country
Det sägs att Lee Marvelous musik är influerad av såväl punk som outlaw country. En minst sagt märklig kombination, men Peter förklarar saken:

- Jag förstår att det kan uppfattas som mil mellan Waylon Jennings och Dead Kennedy’s, men det är en attitydfråga. Jag gillar människor och artister som reagerar mot likriktning, formstöpning och tankemässig stelhet. Att det upprör dem som gillar att bli matade med sockrad dynga är bara som det ska. Båda genrerna har i sina goda stunder en viss samhällskritik. Den kanske inte alltid är så välformulerad eller välspelad jämfört med “de som kan”, men missförstå mig inte, jag kan bli hänförd av en bra och enkel historia om lantligt liv på 1930-talet och bli extatisk av den mest banala kärlekssång, men jag måste också få tala allvar med musiken. Tycker man att formen är viktigare än innehållet och lägger sin tid på att debattera hur andra talar och spelar bör man granska sina prioriteringar i livet. Jag menar, vem fan bryr sig om ifall något är country eller inte så länge country är bra?

- Jag vill passa på att citera Johnny Rotten: ”Punk är inte en musikstil, det är en attityd.” Country och punk är arbetarklass rakt av. Om det sedan är rallare i Sverige eller lungsjuka gruvarbetare i Kentucky spelar mindre roll, säger Ralf.

Nya plattan kommer att låta annorlunda
Lee Marvelous har blivit jämförda med alla möjliga artister, från Johnny Cash till Jason & The Scorchers, Rank & File, The Long Ryders, Beat Farmers, BR549, Violent Femmes, LeRoi Brothers och The Blasters.

- Det är givetvis smickrande att bli jämförd med favoritartister man har. Hela min värld lös upp när jag märkte att det fanns andra som varit punkare, men som aldrig givit upp det politiskt inkorrekta i att gilla country. Jag tror att Long Ryders album State Of Our Union och Jason & The Scorches Lost & Found räddade livet på mig under 80-talet. Jag vill inte svära i kyrkan, men inte ens Johnny Cash var särskilt upp-hetsande under det årtiondet, anser Peter.

På Lee Marvelous debutalbum One Step Right Behind förekommer enbart eget material, förutom en låt skriven av vännen Glenn Sundell. Arbetet med uppföljaren är nu i full gång.

- Inget är signat, men vi arbetar på materialet och Andrew har börjat skriva låtar, så plattan kommer att låta lite annorlunda än debuten. Det finns ingen anledning att göra samma skiva en gång till. När vi spelar live är det också mest eget material vi kör, även om vi kastar in lite covers för att pigga upp. Det brukar bli en gammal Ernest Tubbs, Wilma Lee & Stoney Cooper, någon välvald Johnny Cash eller Hank Williams-låt, säger Peter.

Texterna – en blandad kompott
Tidigare har främst Peter skrivit låtarna, men numer bidrar hela bandet, även om Peter och Andrew är de som lägger mest krut på materialtillverkningen.

- Jag skriver om sådant som berör mig. Mår jag toppen, älskar livet och naturen så passar jag på att leva istället för att skriva en låt om det. Mest handlar mina låtar om misär, brustet hjärta, Guds tystnad och flaskans svekfulla kärlek, säger Peter.

- Peter för kommandot på skrivarfronten, men alla hjälper till att hitta stuket och arrangemangen. Vi sprider idéer till varandra så att nya låtar kan växa fram. Texterna är en blandad kompott om allt ifrån vardagstrassel till USAs invasion av Irak, berättar Andrew.

Tidigare har Peter medverkat på en split-vinyl EP som soloartist. Den släpptes år 2000 i en upplaga på 500 ex. Dessutom medverkar han och Ralf på Rockridge Brothers album Straight Outta Rockridge, då bägge två även spelar i detta band. Inge släppte några soloplattor på 80-talet och Andrew kompade på en del skivor under 90-talet. De flesta i Lee Marvelous har således någon form av skivkarriär bakom sig.

Åsikter om Dolly Parton
Lee Marvelous medverkade på Woody’s hyllnings-kväll till Dolly Parton för inte alltför länge sedan. Peter berättar om countrydrottningen:

- Dolly har ett fantastiskt genuint uttryck. Hon har skrivit drösvis med underbara melodier och de senare plattorna som går mer mot hennes rötter är de bästa hon har gjort. Men Dolly Parton är ingen artist jag lyssnat så mycket på tidigare. Inför hyllningsgiget på Mosebacke började jag söka i hennes låtskatt och kom snart fram till att jag har lite svårt för en del av hennes texter. Hon och jag är väldigt olika! Om jag ska kunna sjunga en låt måste jag mena vad jag sjunger och jag upptäckte att den enda låt jag helhjärtat kunde leverera är ”9 to 5”. Ta ”Coat of many colors” till exempel, den är fantastiskt vacker men min lilla mamma har inte knåpat ihop en rock av stuvbitar, läsandes bibeln för mig.

- Dolly Partons musik kan man inte orda så mycket om. De flesta som har skrivit fler låtar än vad som är brukligt har ofta svårt att hålla kvalitén i topp hela tiden. Men visst finns det guldkorn. Texterna kan ibland vara svåra att relatera till då låtarna är skrivna av en kvinna för en kvinnlig publik. Det religiösa proamerikanska kan ibland klinga lite udda i mina öron, tycker Andrew.

- Jag hade inte upptäckt Dolly förrän just vid detta tillfälle och insåg först då hur bra hon egentligen är. Det är ingen slump att hon är en av de största, sedan kan andra säga vad de vill, konstaterar Ralf.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman