Countrywood

Lida
Solen sken het från en klarblå himmel hela helgen, trots en oroväckande väderrapport dessförinnan. Countrymusiken ljöd över sjön och grässlänten medan ölen flödade. Bättre förutsättningar för en countryfestival är svår att få. Så blev också årets Lida-festival en mycket lyckad tillställning.

Red Hot Max (Foto: Georg Ryttman)

När Country Gazetten anländer till Lida visar det sig att de bägge dansgolven har flyttats en bit bort från stora scenen och att öltältet placerats annorlunda än förr om åren. Två positiva förändringar för oss som huvudsakligen besöker Lida för musiken. Dessa förflyttningar ger nämligen större utrymme framför scenen och således bättre möjlighet att se artisterna utan att trängas.

Festivalen kan börja
Efter ett inledningsanförande av Lidas konferencier Leif Ingdahl, steg Don Redmon Band – som egentligen är en duo, bestående av Anders och Andreas Johansson – upp på scenen. De bägge cowboyhattsklädda herrarna kompades av Kentucky denna fredagskväll och vi fick höra allt ifrån George Straits ”Honkytonkville” till den egenkomponerade ”I remember” och Toby Keiths ”As good as I once was”. Far och son Johansson avslutade med David Lindleys ”Mercury blues” och förra årets talangjaktsvinnare satte standarden högt för årets festival.

På Loftet spelade The Blue Mountain Boys akustisk bluegrass. De fyra välklädda killarna var grymma på stämsång och vi fick oss lite slapbas till livs också. En trevlig föreställning med fin stämning, trots en fruktansvärd hetta under taket.

Bluegrass och tuffare tag
Mer bluegrass blev det på stora scenen, där Gravity svängde något sanslöst, och detta helt utan trummor. Gravity visade sig vara ett mycket proffsigt band med duktiga instrumentalister och en sångerska med fint klös i rösten, som dess-utom stod för ett humoristiskt och avspänt mellansnack. Ett mycket underhållande gig som mynnade ut i ett välförtjänt extranummer.
Därefter var det bara att ge sig upp på Loftet igen och lyssna på de fyra damerna i Hillfillies. Tjejerna trakterade ståbas, banjo, gitarr, mandolin, munspel, stäm- och solosång. Gravitys dobroist Janne Ekman spelar även med Hillfillies och är således ensam ”herre på täppan”. Hillfillies kändes lite osäkra ibland, främst när någon av tjejerna skulle sjunga solo, men då alla tog i samtidigt var de en ytterst njutbar upplevelse. ”Marqueritaville”, ”I know he’s taken but I’m taken too” och framförallt deras version av ”Hunting memories” var riktigt fina och minnesvärda stunder. Historien om egenkomponerade ”Where the black river runs” var också kul och låten är bra.

Fredagen avslutas
Efter all denna bluegrass var det dags för tuffare tag. Wildwood från Sundsvall stod för musklerna denna fredagskväll och det var bra stuns i ”Hillbilly highway” och hårdcountryn i ”Big heart”. Wildwood hade också den goda smaken att framföra ”You never even called me by my name” som David Allan Coe gjort känd, men inte själv har skrivit. Tyvärr hade Wildwood lite strul med ljudet till den akustiska guran ett tag, men det hindrade dem inte från att vara ett av festivalens allra bästa band. Däremot förtjänade de en mycket större publik än den som såg dem avsluta med skönt slidelir i ”Honky tonk nighttime man”.
Fredagskvällen fick avslutas med Rockridge Brothers på Loftet. De spelade för andra gången den här dagen och under lördagen genomförde de två gig till. Snacka om spelglädje och energi.

Lördag och strömlöst
Lördagen innebar, för undertecknads del, främst att spana in banden på stora scenen. Cosmos Cowboys med Therese Sundahl inledde i stekande solsken, vilket kan vara anledning till deras oförtjänt lilla lyssnarskara. Innan Therese äntrade scenen hade de kosmiska kopojkarna genomfört ett fint medley, baserat på välkända countryhits från 60- och 70-talen. Linedansarna kom igång trots hettan och Therese sjöng den lugna ”Hangin’ in” och fint gungande ”It’s a little too late” som avslutade bandets spelning.
Därefter blandade Kentucky låtar på svenska och engelska, när det hände som inte fick hända. Helt oväntat försvann strömmen ifrån hela området och återkom inte förrän ett par timmar senare. Inger Nordström n’ her Rhinestone Band lät sig dock inte hindras. Hon och bandet lirade akustiskt på scenen och framförde bland annat ”Love hurts”. Publiken fick tränga sig fram till scenkanten för att höra det akustiska giget, men stämnigen var fin ändå och man måste ge en stor eloge till en grupp som helt utan divalater levererar sitt set strömlöst och på så gott humör.

Problemen fixade
Även Christina Lindberg gick på utan el. Tillsammans med sin gitarrist Tryggve Johansson framfördes bland annat ”Hey good looking” och ”Cottonfields”. Efter ett tag löstes elproblemet och Christina gjorde entré på nytt. Lidafestivalens arrangör Tommy Löfgren och Tryggve Johansson hjälptes åt att kompa Christina på varsin gitarr. Resterande instrument var förin-spelade och det kändes väldigt billigt med förinspelat på en countryfestival.
Christina inledde med nya poplåten ”Na na na”, drog av ”Cottonfields” igen, nu i elektrisk version, ”Sing me back home”, en ösig version av Carl Perkins ”Matchbox” och ”Let your love flow”. Christina skrattade sig igenom de första verserna av John Denvers ”Country road” och sedan blev det ett medley på Patsy Clines ”Crazy”, Tammy Wynettes ”Stand by your man”, Chuck Berrys ” Never can tell”, Dolly Partons ”Jolene” med fler.
Christinas gig förkortades på grund av det inledande elproblemet och Tommy Löfgren utlovade en riktigt stor artist till nästa år, som plåster på såren. Vem denne kan tänkas bli sa han aldrig, men nog skulle Lida Countryfestival må bra av någon som David Allan Coe, Dwight Yoakam eller Tanya Tucker.

Christina Lindberg
(Foto: Kenneth Friberg)

Teri Joyce, Texas
Nåväl, efter den besvikelsen lirade Cina Samuelsson and Springhill Boys och därefter inledde Mats Rådberg och Rankarna med ”Peta in en pinne i brasan” och ”Hello honky tonk”. Country Gazettens utsände passade på att äta en efterlängtad hamburgermiddag under tiden, för att sedan se The Wanted. Dessa körde traditionell honky tonk-country i form av ”We all gonna die someday”, den stompiga ”Redneck woman”, Dixie Chicks ”Long time gone”, David Lindleys ”Mercury Blues” (varför ska så många svenska countryband köra den?), Brad Paisleys ”Come on over tonight” och “Wanted” avslutade med sköna twanggitarrer i ”Big river”.
Singer/songwritern Teri Joyce från Austin, Texas, steg på scenen iförd en cowboyhatt som såg gigantisk ut på hennes lilla huvud, och även om det tog ett tag innan ljudet blev riktigt tillfredsställande kunde man inte undgå att höra vilka höjdarlåtar hon har på repertoaren. Istället för sitt amerikanska kompband The Tagalongs, blev Teri uppbackad av Cina Samuelssons Springhills Boys och det lät riktigt bra om ”Honky tonk heartache”, ”Blanket on the ground”, ”Just my luck (to love someone like you)” och ”Hey there, honey bear”, en låt som ligger i gränslandet mellan country och rockabilly. Teri gjorde också ”Only mama that’ll walk the line”, Texas-swing i ”Texas in my soul” och en mycket fin låt vid namn ”Blue tattoo”. Hon avslutade med “Listen to a country song” och bortsett från en rätt trist funkhistoria var Teri Joyces gig en riktig höjdpunkt. Förhoppningsvis satsar Lida på fler amerikanska countryartister till nästa år.

Rockigare framåt natten
Ungdomarna i Red Hot Rats körde sitt snabba, intensiva set och sedan klev Red Hot Max på. Det blev givetvis rockabilly och rock n’ roll i form av ”Rockin’ daddy”, Eddie Cochrans ”My way”, ”Red hot” och en version av ”Cadillac” med stort vokalt publikstöd. Som extranummer brände bandet av ”Guitar boogie” och även om publiken ville ha mer, så var showen över. Det var däremot inte festivalen.
Norska Bulls Eye med en sångerska som såg ut som en blandning av Anastacia och Danni Leigh satsade också på ös i stor utsträckning. De gjorde låtar som ”Knock yourself out” som tillägnades polisen, och hårdrockbandet Guns n’ Roses megahit ”Sweet child o’ mine”, vilken fick mängdvis med ungdomar utan något som helst countryintresse att rusa ner till scenen och rocka loss. En kille lyckades till och med klättra upp på scenen och göra ett stage dive. Andra låtar för kvällen med Bulls Eye var Dolly Partons ”Jolene” som de gjorde riktigt bra och Shania Twains ”Man, I feel like a woman”. Någon renodlad country var det alltså inte snack om, mer än periodvis, men fick Bulls Eye några ungdomar intresserade av musikstilen så är det ju bra. I vilket fall som helst hade norrmännens attityd, tryck och pondus rejäl genomslagskraft denna kväll och nog var det många som gick loss till deras musik, unga såväl som äldre. Det gamla påståendet att ”musik förenar” blev således – återigen - en tydlig sanning på Lida denna natt.

Text: Robert Ryttman

Furuvik
Årets Furuviksfestival hade en mycket spännande och varierad line-up. Bobby Flores med band fick arbeta hårt då de kompade flera av artisterna, men det oväder som meterologerna hotat med under lördagen slapp vi.

Det har hänt saker på Furuvik sedan förra året. På vänster sida om stora scenen står nu en barscen där svenska grupper spelar före, efter och mellan de amerikanska artister som dominerar stora scenen. I år underhöll Western Satellites, Small Town Urbans och Crossing Keys varsin kväll. Festivalen har också utökats till tre helkvällar: torsdag, fredag och lördag. Om tredagarsupplägget fortsätter nästa år är än så länge osäkert.

Bobby Flores Band
Festivalen inleddes med Bobby Flores. Bandet var klätt i vita skjortor, svarta byxor och med den fiolspelande frontmannen själv i helsvart. Gruppen består av Randy Reinard på steelgitarr, Jim Loessberg på trummor, Dave Biller på gitarr, John Schattenberg på fiol och Justin Trevino på bas. Inga killar man viftar bort i första taget alltså.

Amber Digby (Foto: Georg Ryttman)

Duktiga musiker
Bandet baserar sitt set på western swing, men också några fina countrylåtar utan jazzinfluenser. Några av höjdpunkterna i Bobby Flores set var ”Big shoes”, Ray Price-låten ”Twenty fourth hour”, western swing-pärlan ”Bubbles in my beer” och smäktande ”Too late” från senaste cd:n. Showen innehöll ett flertal fantastiska solon, främst på fioler och elgitarr, men även Randy Reinard levererade på sin steel. När bandet spelade ”I’m not crazy yet” jublade publiken och ”I’d fight the world” visade vilken stor sångare Bobby är. Personligen uppskattade jag även Willie Nelsons ”I’ve just destroyed the world (I’m living in)” som Flores gjorde mycket bra och hopkoket av ”Curtain in the window” och ”One more time” gick inte av för hackor. Förra gången Bobby Flores uppträdde på Furuvik var jag tämligen sval till hans uppträdande. Jag tyckte att det blev för enformigt i längden. Kanske beror årets uppsving på att han nu hade sina egna musiker med sig och att de lyckades skapa ett större instrumentalt intresse än vad som skedde förra gången.

Drog största publiken
Nästa dragplåster blev Jill Johnson, den enda svenska artist som uppträdde på stora scenen i år, vilket säger en del om hennes popularitet. Inklusive Jill var det nio musikanter i rampljuset och Jill Johnson hade tveklöst årets största festivalpublik. Att Jill är stor i Sverige är jag medveten om, men att hon skulle dra en sådan massiv publik på en countryfestival, full av utmärkta amerikanska artister, var inget jag hade förväntat mig. Jill inledde med ”Redneck woman”, spelade ”God bless a girl in love” och ”So much love to make”. Hon var klädd i vit blus med bara axlar, jeans och cowboyhatt, men någon traditionell country handlar det inte om, trots hatten. Jill Johnsons musik är snarare rock än honky tonk och hennes inspelningssessioner i USA har fört med sig det moderna Nashville-sound som idag dominerar alltför mycket av den amerikanska marknaden. Det tycks dock inte bekomma publiken. Jill gör en proffsig show där hon inkluderar låtar som ”Ringing bells” och Queens ”Crazy little thing called love”. Även ”You’re still here” får sig en genomkörare, samt ”Baby you’re mine”, ”God’s gift” och publikflirten ”Can’t get enough of you”. Som extranummer bjuder Jill bland annat på sin gigantiska hit “Crazy in love” där publiken sjunger och klappar med som om de aldrig gjort annat. Genomgående är det uptempo-låtar som gäller och köper man stuket går man hem tillfredsställd. Själv önskar jag att Jill tagit sina influenser från Austin-countryn istället för Nashville, för hon sjunger väldigt bra, har fin utstrålning och skulle säkert kunna landa traditionell country likväl som denna amerikaniserade muskelrock.

Som country ska låta
Att Dale Watson – mannen som verkligen värnar om traditionell country och honky tonk – har en mindre publik än Jill Johnson säger en hel del om hur det står till med countrymusiken i dagens Sverige. Dale drar givetvis en massa folk, men han förtjänar minst dubbelt så stor publik som han har. Med sin mörka röst framför han närmare tjugo låtar genuin country såsom den ska låta i min värld. Dale framför ”Pretty girls” och “Real country song”. Som ett önskemål från någon på hotellet där han bor, lirar han Johnny Cashs ”Ring of fire” och fyller på med en hyllningboogie till Johnny Cashs legendariska gitarrist Luther Perkins i ”Luther”. Fem spår från nya cd:n Heeah! ger en försmak av att detta album är riktigt bra. Äldre låtar som ”Sweet Jessie Brown” och ”Texas boogie” levereras, innan Watson ger oss en strålande version av Merle Haggards ”I take a lot of pride in what I am”. Det gudomliga setet fortsätter med ”Way down Texas way” där steelgitarristen lirar en del av solot med tänderna. Mot slutet blir det en bländande version av Buck Owens ”Girl made in Japan” och extranummer som ”Ain’t a cow in Texas” och ”Fox on the run” avslutar en fullkomligt lysande uppvisning i ett flertal traditionella countrystilar. Jag såg Dale förra gången han spelade i Stockholm och möjligtvis var han mer avslappnad då, men den Dale Watson vi fick bevittna och höra på Furuvik i år, med sin nya upplaga av The Lonestars var inget annat än ett högklassigt proffs som formligen dödade allt vad modern Nashville-country heter. Fler sådana artister till Furuvik framöver och countryälskarna kommer att gråta blod om de inte kan besöka festivalen något år.

Ett strålande framträdande
Amber Digby har hittills bara spelat in en cd. Den lysande Music From The Honky Tonks. Vi får höra ett flertal liveversioner från detta suveräna album och Amber Digby visar sig vara en glad, ung dam med en förtjusande ren röst, som skapad för denna typ av musik. Redan i inledande ”Heart I’m ashamed of you” förstår jag att detta kommer bli riktigt jävla bra och magkänslan förändras inte då Amber framför ”Close up the honky tonks”, ”Somebody somewhere” och ”The one you slip around with”. Det är vackert, hjärteskärande och alldeles ljuvligt. Amber fortsätter med ”If you see my baby”, ”Back into my arms again” och “Cowboy lovin’ night”. I “The threshold” lirar Randy Reinard imponerande snygg steel och “It’s so easy to forgive him” har Ambers styvfar, tillika steelgitarristen Dickey Overbey, skrivit en gång i tiden. Det är även han som komponerat “Three years” som Amber sjunger efter att ha framfört “Here I am again” och “Foolin’”. När ”Just get up and close the door” inleds har Justin Trevino som spelar bas, glömt vilket tempo låten går i, vilket leder till ett struligt intro, men så fort Justin kommer i synk med de övriga musikerna blir det bra igen.

Stephanie Urbina Jones
(Foto: Georg Ryttman)

Merparten av Ambers material är halvlugnt, men i ”Two more bottles of wine” visar hon att hon fixar uptempolåtar med samma bravur som sina melankoliska alster. När extranumret blir en bländande snygg version av Loretta Lynns ”You ain’t woman enough to take my man” är det nog fler än undertecknad som sitter med huvudet bland molnen och bara njuter.

Rodriguez ställde in
Årets stora besvikelse - såväl för publiken som arrangörerna får man förmoda - var att Johnny Rodriguez ställde in på grund av sjukdom. Kjell Wärnevall och kompani är proffs på artistbokningar, så istället för att göra det enkelt för sig och plocka in ett svenskt band, lyckades de få hit Augie Meyers från USA. Att genomföra detta med kort varsel innebär respekt. Bobby Flores och hans killar, förstärkta med två trumpetare, fick ännu en gång kompa en världsartist. Meyers - känd inte minst från The Sir Douglas Quintet - med hårfläta ner till ryggslutet, iklädd cowboyhatt, spelandes dragspel och keyboards, baserade stora delar av sitt gig på cajun och texmexmusik. Han startade med Fats Dominos ”Bo weevil” och framförde även ”Jambalaya” som Domino hade en hit med på 50-talet. Andra låtar som framfördes var ”(Is anybody going to) San Antone” med fint steelsolo av Reinard, ”Dinero” och Sir Douglas Quintet-spåret ”Mendozino” från 1969. Augie Meyers gav ett instabilt intryck dessvärre och när hans flaska föll ner på en av keyboardtangenterna hörde han inte hur tonen låg och tjöt. En roadie fixade situationen och Bobby Flores band räddade Augies gig denna kväll. I ett flertal låtar gjorde sångaren ett halvtaffligt intryck, såväl sångmässigt som instrumentalt och även om ”Did I tell you” och ”Meet me in Stockholm” är utmärkta låtar, blev inte giget vidare lyckat.

Varmt, innerligt och vemodigt
Justin Trevino gjorde en lysande spelning på Furuvik för tre år sedan, då jag såg vuxna män gråta i publiken. I år mottogs han med rungande applåder. Den blinde basisten och sångaren sjöng varma, innerliga och vemodiga countrylåtar som ”There stands the glass”, ”Stranger in our house” och svängiga ”Texas honky tonk”. Senare kommer ”Forbidden love” och han leverade också Johnny Bushs ”Undo the right”. En annan höjdare var skilsmässodramat ”All right, I’ll sign the papers”. Efter den sjöng han och Amber Digby duett i ”After the fire is gone” så att håret på armarna reste sig.
För några år sedan gjorde Justin Trevino en annan duett, nämligen tillsammans med Johnny Bush i låten ”Who will buy the wine” och denna kväll sjunger Justin bägge parters verser själv. Dessutom i ett alldeles lysande framförande.Vi får också några högtidsstunder i ”Feel again”, en western swing-version av ”Home in San Antoine” och Hank Cochrans gripande ”Don’t you ever get tired (of hurting me)”. Som Buck Owens-fan blev jag lite extra glad när Trevino körde “Under your spell again” som extranummer på publikens begäran.

Från regn till hetta
Regnet föll ordentligt efter Trevinos gig. Oron spred sig bland countryfansen. Skulle meterologerna trots allt få rätt, att lördagskvällen skulle regna bort totalt och förstöra de återstående konserterna för oss? Någon där uppe ska ha ett stort tack, för alldeles innan Stephanie Urbina Jones klev upp på scenen upphörde regnet och vi befann oss i ett texmexglödande Mexico.
Iklädd röd westernskjorta och blåjeans klev sångerskan ut i strålkastarljuset och drog igång sin hit, ”Shakin’ things up”, som Lorrie Morgan uppkallat en av sina plattor efter. En annan hit som framfördes direkt därpå var ”God loves it when we dance”. Balladen ”He reminds me of Texas” kom i fin förpackning och Patsy Clines ”Walkin’ after midnight” tilldrog sig uppskattande applåder. ”South of the border” och ”Down to Mexico” blev till ett medley och ”Revolucion” med spanska gitarrer, trumpeter och elgitarr fungerade fint som uppvärmningslåt till ”La reina de los Angeles” och den fina balladen ”Over the borderline”. Johnny Cash hedras med ”Ring of fire” i en trumpetförstärkt version som verkligen gör covern till något extra. Sensuellt, erotiska ”Ayayay…” är ännu bättre. Det visar sig att Stephanie Urbina Jones både har en änglalik röst och en låtskatt som heter duga. ”River of love”, ösiga ”Como se llama mama” med Augie Meyers som gästartist och den strålande versionen av ”Crazy” river ner dundrande applåder. Detta med all rätt. Att använda trumpeter i country känns kanske inte som den mest självklara sak i världen, men efter att ha sett och hört Jones dansvänliga och svängiga tillställning där dessa blåsinstrument var i fokus många gånger, känns det nu helt naturligt. Åtminstone i Stephanie Urbina Jones musik.

Nashville-country på slutet
De avslutande akterna under fredags- och lördagsnatten var Little Big Town och Pajama Party. Den sistnämnda konstellationen innehåller Deborah Allen, Anita Cochran och Tammy Cochran. Bägge akterna ägnade sig åt modern Nashville-country. Även om de var proffsiga på sedvanligt amerikanskt manér, framförde en radda CMT-hits och uppträdde som vilka ofarliga rockband som helst, var det inget som trängde igenom undertecknads läderpaj. Där var Furuviks svaghet detta år: alldeles för mycket nu-country à la hyperkommersiella Nashville. Ett band i den stilen hade varit okay, men tre är två för många. Förhoppningsvis blir inte detta någon ihållande trend.
Som helhet blev dock Furuviks countryfestival år 2005 ytterligare en succéartad framgång och nästa år lär inte blir sämre. Bara bokningsgruppen inte glömmer devisen: keep it country!

Text. Robert Ryttman

Gränna
Den vackrast belägna musikfestivalen i Sverige finns utan tvekan på Grännaberget. Och där anordnades för 28:e året i följd ”Bluegrass & Oldtime Festival” - som vanligt tredje lördagen i augusti.

Det som varit lite kul och speciellt med bluegrassfestivalen i Gränna är att här har det medverkat såväl amerikanska som europeiska och svenska etablerade grupper, varvat med rena nybörjare. Årets festival hade dock fått en lite annan inriktning – färre band som fått längre speltid. Tanken hos arrangörerna är givetvis att höja kvalitén, samt att få färre avbrott på scenen orsakade av skiften mellan grupper.
I år uppträdde totalt nio blue-grass- och cajungrupper; sex från Sverige, två från Danmark och en från Tjeckien. Standarden på de svenska banden är imponerande hög och som gammal bluegrass-entusiast är det skönt att veta att återväxten är mer än väl tryggad. Som ”förband” och uppvärmning var det oldtimemusik med the Backwoods Boys.

Pelle Brandt
(Foto: Kenneth Friberg)

Weeds satte fart på festivalen
Hela Grännaberget skakade till när Weeds från Torsåker (med omnejd) drog i gång sitt program. De har nämligen något som ingen annan grupp har - Lars Blom - en blue-grassveteran som har en röst som borde få vilken amerikansk bluegrassmusiker som helst att känna avund. Och i Weeds exemplifieras återväxten dessutom inom familjen genom sonen Thomas, en mycket duktig gitarrist och låtskrivare. Thomas har också fått ett par egna låtar inspelade av etablerade USA-grupper. En annan veteran i Weeds är ju Tommy Backström på dobro.
Skön blandning
Gruppen Downhill, med en del av rötterna i Torsåker, har också en bra blandning av gammalt och nytt. Här återfinns bröderna Kenneth och Jonas Kjellgren (banjo respektive mandolin) och Janne Ekman (dobro) varvat med Jimmy Sunnebrandt, som numera bytt ut fiolen mot den något större kontrabasen, samt den nye gitarristen och sångaren Christoffer Olsson. Downhill kan vi få återse i Stockholm den 15 oktober på Mosebacke.

Dåligt klädda
Från Tjeckien kommer gruppen Veget och de får väl betraktas som ett pittoreskt inslag på Grännaberget. Måste i sammanhanget nämna det här med ”dress code”. Det är faktiskt ganska nonchalant mot publiken att uppträda i strumplösa sandaler, shorts och säckiga T-shirts. Detta ger verkligen inget professionellt intryck. Tyvärr kan det visuella förta en del av en annars bra musikunderhållning.

Mäktigt sväng
En frisk fläkt i sommarvärmen var ju Cajun Hurricane från Stockholm, anförda av en verklig veteran inom oldtime, bluegrass och countrymusik, nämligen Jesper Lindberg, el-banjo(!). Övriga medlemmar är Christer Åberg (dragspel), Håkan Ström (bas) och Tom Martinsen (tvättbräda). De spelar en märklig blandning av cajun, bluegrass, rockabilly och jag vet inte vad, men svänger gör det!
Övriga band som medverkade var Special Blend och Train 45, båda från Danmark, samt Lonesome Mountaineers, Florence & Nightingales och JABB.

Ris och ros
Arrangören och konferencieren Pelle Brandt gjorde som vanligt ett kanonjobb och underhöll på scenen i pausarna när det byttes grupper.
Vid mixerbordet satt Kjell Johansson, sakkunnig som få vad gäller att mixa bluegrassmusik.

Downhill
(Foto: Kenneth Friberg)

Något som dock var mindre bra var gruppernas enerverande långa uppehåll mellan låtarna. Här vänder man friskt ryggen åt publiken och stämmer och stämmer och stämmer och under tiden försöker eventuellt någon bandmedlem hålla intresset vid liv hos publiken, oftast med meningslöst prat. Här finns det en stor utvecklingspotential.

Avrundning
Strax efter klockan sju på kvällen var det stängningsdags på Grännaberget och musiker och publik tågade ner till restaurang Hjorten, där festivalen fortsatte med fler grupper och allmänt jam. Därefter blev det campingen och sedan…

Text: Kenneth Friberg

Vemdalen

Vemdalens countryfestival fyllde tio år. Vi svängde av vid landsvägen och intog stugan ANNBO på Vemdalens Camping och vi, det var tre styrelsemedlemmar från SCMC - GunSan, Rita samt undertecknad.

Arrangörerna i Vemdalen håller ganska strikt på ”countryreglerna”, dvs. här är det countrymusik som gäller och det präglar för övrigt hela arrangemanget. Festivalområdet, som ligger vägg-i-vägg med campingen, består delvis av westernkulisser där knallar och serveringar håller till. Showgruppen Peacemakers show hjälper också till att skapa den rätta atmosfären.

Internationella band
På scenen denna fredagskväll hälsade konferencieren Liana Wallinder oss välkomna och först ut av artisterna var Angela Lidin från Norge. En trevlig bekantskap.
Något senare kom så de som i folkmun kallas ”ryssbarnen”, nämligen Cheerful Diligence, från Ryssland följaktligen, med både manager och tränare i släptåg. Här skedde dock festivalens enda övertramp, då inslaget av countrymusik var något begränsad i deras framträdanden, både under fredagen och lördagen. Men visst är de musikaliskt tekniska begåvningar och Sasha Ostrovsky på dobro har de snabbaste pickingfingrar jag sett på det instrumentet.
Kentucky från republiken Jämtland var för mig fredagens höjdpunkt. Synnerligen begåvade grabbar som spelade en varierad countrymusik med stort gung och sväng. Fredagskvällen avslutades med Cactus, Annika & the Countryneers och Sheriff Roy med sina Marshals.

Talangtävling och Don Redmon
Lördag eftermiddag avgjordes årets Vemdalskamp vid campingens dammar, något utdraget i tid, men delvis underhållande.
Och så kom de då, förra årets segrare i talangtävlingen - Don Redmon Band. Far och son Johansson från Finspång i Östergötland och de kompades av Kentucky. De kan bli hur stora som helst. Sonen Andreas har ”den rätta countryrösten”, hur man nu kan definiera något sådant. Men det låter förbaskat bra. De har också fått ut sin cd, som var förstapriset i talangtävlingen. Festivalens häftigaste cowboy var dessutom utan tvekan tredje generationen Johansson, nämligen Filip 2,5 år.
I samband med årets final av talangtävlingen 2005 uppvaktades först de fyra arrangörsfruarna av Christina Birgell från Svenska Countryklubben och sen tog Lidas Tommy Löfgren över och uppvaktade ”de fyras gäng” - Johnny, Willy, Nisse och Bertil – som i tio år arrangerat denna festival.

Nattsväng
När nattmörkret började smyga sig på var det så dags för Carolina Åkerlind och Country Minstrels. Carolina och grabbarna (hmm, gubbarna) med Janne Lindgren i spetsen gjorde ett alldeles fantastiskt scenframträdande. Svängigt, tajt och med stor spelglädje, och sånt smittar av sig på publiken. Vi diggade helt enkelt. Och visst köpte vi med oss hem Carolinas senaste cd som kom i våras.
Övriga band denna lördagskväll var Cina Samuelson & Springhill Boys samt One 58.

Dags för hemfärd
Söndagsmorgon - med städning av stugan och ihoppackning för den långa färden hem. Men resan gick fort för vi hade ju ett antal nya cd att lyssna på i bilen och en hel del intryck och upplevelser i Vemdalen att resonera om, för de var många och av skiftande slag. Vemdalen 2006 – vi kommer tillbaka.

Text: Kenneth Friberg

Liana Wallinder
(Foto: Kenneth Friberg)