Efter Rayburn skulle Carlene Carter ha lirat, men programmet lades om och High Lonesome ifrån Sundsvall gick på Lida-scenen för fjortonde gången, om man ska tro vad som sades ifrån scenen. Bandet inledde med ”I was born a ramblin´ man” och vi fick höra ”Ain’t the Denver I remember”, ”The devil’s right hand” med cool text och bra ös, Bill Monroes ”Walk softly” i stunsig honky tonk-tappning och ”Where I’m gonna live when I get home” som är en bra låt med stark refräng. Bandet gjorde utmärkt ifrån sig genomgående och lugnare ”Think it over”, ”I’m waiting on the whiskey” med fin steelguitar och svängiga ”Under the hood” fulländade spelningen för min del.

Årets största stjärna och publikmagnet på Lida 2006 var tveklöst Carlene Carter som klev på scenen framåt 22.00. Carlene hade trummor, bas, två gitarrer samt sin egen och ibland en del keyboards i kompet. Showen vi fick se var den första på turnén. Personligen har jag alltid upplevt henne som en något ojämn skivartist, såväl på grund av genre-svängningarna som låtmässigt kvalitativt. Det skulle snart visa sig att detta även gäller live. Bäst tycker jag att Carlene var när hon lirade Carter Family-låten ”My dixie darling”, June Carters ”Ring of fire” i en väldigt fin och känslig version, samt ”The wild wood rose” som handlar om syrran Roseanne Cash som barn. Även ”It takes one to know me” som ligger på senaste albumet och som ursprungligen var en födelsedagspresent till styvfarsan Johnny Cash är finemang. Ska man döma av applåderna så var nog megahiten ”Every little thing” vad de flesta uppskattade mest, men själv föredrar jag Carlene i de mer eftertänksamma countrylåtarna. Men visst var det kul när hennes uppenbarligen omusikaliske make var med och sjöng ”Jackson” och det är bra sväng i ”I fell in love”, men den hårdare rock- och popmusiken kunde hon gott ha skippat. När bandet öste på som värst skrämdes säkert en del av countrypubliken iväg. Lite synd, med tanke på hur mycket fin country hon ändå levererade mellan popbagatellerna.
När lördagen inleddes var hettan närmast olidlig. Det sved i skinnet och undertecknad fick således sätta sig i skuggan bakom ena dansbanan och kolla in Dottie & Country Charm. Blondinen från Askersund i Närke hade både steel och fiol i kompet. Bortsett ifrån hyllningen ”Storms never last” till Christina Birgell på tidningen Krutstänket, tror jag inte att Dottie framförde en enda cover. Och varför skulle hon göra det, när hon nu har så mycket eget bra material? Vi fick höra en radda sånger ifrån Dotties kommande album som tyder på att det blir en höjdarskiva. Ett par låtar kände jag igen, såsom ”The best is yet to be” och ”Hey mr. Cowboy”, men det nya materialet var också riktigt bra. “Hello is just beginning of goodbye” hade hitkaraktär, “Back home” som är plattans titelspår och “Borrowed time” var samtliga en uppvisning i fin, traditionell country. Dottie i sin vinröda klänning (som höll på att falla ner under en svängig låt), boots och vita sjal framstod som både ödmjuk och pigg på att lira. I det stora hela håller jag hennes show som en av Lidas allra bästa denna stekheta sommar. Enda smolken i bägaren var egentligen att extranumret blev en repris på ”The best is yet to be”, men det är en bra låt, så den kan man leva med att höra två gånger.

Cactus, Lonnie och Karin
Sexmannabandet Cactus ifrån Jämtland tog vid och de var riktigt svängiga. När de framförde ”Never too old for rock n’ roll” och Travis Tritts ”Southbound train” var det bara att hålla i hatten, för då var det ett jäkla ös, inte minst på fiolspelaren. Bandet klappades in och drog av ”Please, please baby” som extranummer och därefter gick undertecknad och spanade in de fantasifulla trehjulingarna som Triker’s T Mc ställt ut för beundran. Och jo, jag blev väldigt sugen på att köpa en sådan maskin, så det får skrivas på önskelistan till dess att man blir V75-miljonär.
Åter till musiken. Lonnie & Lonesome Riders med Karin Risberg gjorde ett fint jobb på stora scenen. Lonnies och Karins röster passar utmärkt ihop och med Hasse Rosén (före detta The Violents) på gura och Roffe Färdigh på steel, kan ju ingenting gå fel. Det gjorde det inte heller. De inledde starkt med Buck Owens ”Love’s gonna live here” och Johnny Hortons ”Honky tonk man”. Med tanke på bandets senaste cd är det lite förvånande att inte fler egna låtar framfördes än vad som gjordes, men det egna arret i extranumret ”Jackson” svängde rejält och vem kan klaga på fina versioner av Merle Haggards ”The fugitive”, Dolly Partons ”Jolene” och ”Johnny Cashs ”Ring of fire”? Kanske inte världens mest originella covers, men bra versioner och å andra sidan bjöds det även på ”Bad news”, ”Blanket on the ground”, ”Mystery train” och utmärkta ”Another bend in the road” som Lonnie Heilbronner själv skrivit och som finns på senaste cd:n.
Efter en linedanceuppvisning steg ett kul och för mig, nytt band, upp på scenen. De tre herrarna i One58 var inte bara stylade i svarta kavajer, svarta solglasögon, svarta cowboyhattar och svarta skjortor, de hade även en utmärkt sångerska i Lena Mattsson och riktigt bra material att bjuda på. Bandet showade och fick mig att tänka på både Bluesbrothers och ZZ Top, fast i countrytappning. Utan trummis blev det ändå riktigt bra tradcountry att njuta av. Publiken strömmade till varefter och killarna lirade både gitarr, bas, tvättbräda och banjo. Soundet var akustiskt och det svängde fint i coola ”Cupid’s got a gun” med snyggt slidelir, lugna och stämningsfulla ”Whiskey lullabye”, en Alan Jackson-låt framförd på luta och ”Blue moon of Kentucky” med både banjokomp och grymt gitarrsolo. One58 var ett udda och mycket trevligt inslag på årets Lida-festival som man gärna ser mer av.

All Roses och Lisen Ellwin & Urban Cowgirls
All Roses var mindre kul. Tre snygga tjejer i svarta strumpor och gammaldags klänningar sjöng några låtar till playback-komp. Tydligen var detta en liten extrabonus utanför programmet, men jag fattar inte vitsen med det hela och tyckte inte ens att det lät country.
Country lät däremot Lisen Ellwin & Urban Cowgirls som trots namnet har en kille med i bandet. Lida-spelningen var konstellationens allra första liveframträdande och bandet framförde uteslutande Dolly Parton-låtar och andras låtar som Dolly har spelat in. Förutom gitarrer, ståbas och trummor trakterades även cello och dragspel på scenen och visst märktes det att musikanterna inte blivit helt varma i kjolarna/byxorna ännu. Materialet kan ett Dolly Parton-fan som undertecknad inte klaga på, även om det blev väl lågmält för länge. Lisen Ellwin & Urban Cowgirls hade tjänat på att lägga in fler uptempolåtar i setet, men en del arr var riktigt roliga. Personligen gillade jag versionerna av ”To daddy” och ”Those memories of you” mest. Lite konstigt var dock att man lät Dollys 80- och 90-talsmaterial dominera så mycket. Upptäck hennes 60- och tidiga 70-tal också tjejer, så blir det ännu bättre nästa gång!
På stora scenen klev sedan amerikanen Orville Nash på, kompad av The High Jacks och med Janne Lindgren på steel och Per-Erik Jonsson på piano. Orville visade sig vara en snubbe med ena stöveln i rock n’ roll och boogie, och den andra i country och rockabilly. Så många lugna låtar blev det inte, utan krutet lades på sväng, röj och tuffare tag. Orville körde egna ”The girl with the sparkling eyes”, några truckdrivinglåtar, boogie woogie så det stod härliga till och ”Summertime blues” med påtagligt rockig fiol. Vi fick höra Johnny Cashs ”Folsom prison blues” med skön slapbas i kompet, ”Boogie woogie man” med suveränt driv i piano och bas, samt Sonny Fishers ”Rockin’ daddy”. ”My rifle, my pony and me” ifrån filmen Rio Bravo var trevlig och Jerry Lee Lewis ”Rockin’ my life away” avslutade kvällens show. Det blev definitivt en energiinjektion att höra Orville Nash och hans medmusikanter, men så mycket country var det inte. Å andra sidan: folk dansade, hade kul och musiken var tajt och uppiggande så givetvis diggade man läget.

MariaHelena & Slidebar lånade in Just In Times steel-gitarrist för kvällen och gjorde ett cover-set av mer modernt slag. Några Carlene Carter-låtar stod på repertoaren och någon enstaka ballad, men främst framfördes rockiga låtar som inte känns country för mig. I mina öron är den här typen av modern cross-over-country snarare pop och rock. Så jag kan inte påstå att jag uppskattar stilen, men bandet var proffsigt, folk dansade och uppenbarligen har MariaHelena & Slidebar sin publik där ute. Själv tyckte jag att de gjorde en kanonversion av Danni Leighs ”If the jukebox took teardrops” men bortsett ifrån den var det ytterst få låtar som sade mig något.

Slut på festivalen
The High Jacks fick avsluta 2006 års Lidafestival för min del, efter att ha insett att Mike And The Strangers med Rayburn Anthony körde ungefär samma låtar som kvällen före. The High Jacks visade upp en trevlig samling covers samt eget material och de körde med både manlig och kvinnlig sång. Det blev rock n’ roll och country för hela slanten och med Per-Erik Jonsson bakom pianot och miken blev det givetvis en hel arsenal med Jerry Lee Lewis-låtar såsom ”Drinkin’ wine spo-dee-o-dee”, ”Great balls of fire” och ”Whole lotta shaking going on”. Bandet svängde bra, Nina Jedevin sjöng utmärkt och lugnare låtar samsades med uptempomaterial. En mycket trevlig och varierad avslutningsshow för min del på en för övrigt mycket trevlig, varierad och extremt sommarhet Lida-festival.

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman

Fredagskvällen sparkade loss med bluegrassguppen Monogram från Tjeckien. En synnerligen tekniskt kompetent grupp, fantastiska instrumentalister och fin stämsång. De har existerat i mer än tio år och varit i Sverige vid tidigare tillfällen och nu gjorde de två bejublade framträdanden på Loftet, för att senare på fredagsnatten fara vidare till Bluegrassfestivalen i Torsåker.
Debut gjorde däremot nästa konstellation av musiker – dock är dessa fyra något av veteraner i branschen. Här deltog nämligen konferencieren Kenneth Friberg (gitarr), ljudmixaren Kjell Johansson (banjo) samt Ove Sundeson (dobro) och Calle Darland (kontrabasbas). Tillsammans bildade de Svengmans Collage och spelade en blandning av traditionell bluegrass och ”gammal hederlig” rootcountrymusik.

Som om det inte var nog så hade de till sin hjälp en ”linedance-balett” – nämligen Svengmans Decolletage, bestående av 3 medlemmar i SCMC. Det var Susanne Franke, Rita Långbacka och Sussie Grandby som förgyllde Loftet i några av de låtar som spelades. Mycket uppskattat inslag och unikt i bluegrass-Sverige.
Tredje gruppen på fredagskvällen var Freja Bluegrassband från Göteborg. Man fick väl en känsla av att den sextonåriga Freja på banjo kanske släppts fram lite för tidigt på scenen, men hon kan säkert utvecklas och bli en fullfjädrad bluegrassartist. Annars så bjöd gruppen på mycket gitarrspel (två gitarrister) och vacker sång av Freja. Gruppen medverkade även under den lika varma lördagskvällen.
Lördagens stora behållning var väl annars hålligånggänget med ”Reverend” Bob May och hans Just in Time. De hade försökt anpassat repertoaren att bli lite mer åt bluegrasshållet, men saknar man banjo så känns det ändå inte helt korrekt. Bosse Nilsson gjorde dock en formidabel insats och mycket av det instrumentala kretsade kring hans fiolspel. När Bob May kom loss ordentligt i deras andra avdelning var stämningen på topp på det fullpackade Loftet.

Kvällens tredje band var Linus Johnson & Stillhouse och även om de hade Ola Höiden med på banjo så infann sig ingen bluegrasskänsla, snarare något åt rock-countryhållet. Men en duktig elgitarrist hade de!
Nästa år på Lida kommer troligtvis aktiviteterna på Loftet att flyttas till Värdshuset. Det håller nämligen på att byggas ut och en scen kommer att finnas där musikerna inte ska behöva svettas lika mycket. Dessutom är det ingen kollision med festivalen i Torsåker så samtliga svenska bluegrassband torde vara tillgängliga.

Text och foto: Kenneth Friberg

Fredagen - mjukstart
På fredagskvällen mjukstartade festivalen med Whisky & Dynamite, som var betydligt mycket bättre live än på den cd som recenserades i förra numret av Gazetten. Men personligen har jag dock lite svårt för svenska texter till gamla fina countrysånger. High on Grass från Göteborgstrakten var fredagens andra gäng som varvade med Whisky & Dynamite. De har funnits i många år och spelar traditionell bluegrass med fin stämsång. Heders!
Självklart var det jam på den takbelagda dansbanan långt in på fredagsnatten.

Lördagen - festivaldag
Dagen startade med ett morgondopp i sjön som gränsar till festplatsen och klockan tolv drog festivalen igång igen.
Först ut var Tumbleweed med två gitarrer, banjo och bas. Kul med den unge sonen på gitarr – bidrar till återväxten inom musiken.
Freja Bluegrass Band stod sedan på tur med bland andra Thorsten Jakobsson, gitarr, och 16-åriga dottern Freja på banjo.
Som om inte de två föregående banden var nog med släktrelaterade medlemmar så kom sedan Absolute Related. Jag vågar mig inte på att beskriva deras relationer men alla tycktes vara släkt med varandra på något sätt. Och bra var de!
Linda Andreasson, en ensam flicka med gitarr, stod därefter på scenen och efter henne kom rockabilly-gänget Lost Highwaymen. Det kan ju vara bra med lite avbrott i bluegrassutbudet.
Vid halv tre var det så dags för flickorna från Stockholm – nämligen Hillfillies – naturligtvis med Janne Ekman på dobro. Jag har hört dem många gånger, men den här spelningen var bland det bästa de hargjort. Stämsången satt som en smäck.
Den danska gruppen Train 45 stod sedan på tur med en välspelad bluegrassmusik – men med el-bas. Onkruid, delvis från Nederländerna, var nästa band. De sex spelade en mjuk fin bluegrass och körde med en-mikrofonsteknik på scenen, vilket kan vara mycket underhållande om gruppen behärskar detta och det gjorde Onkruid.
Whisky & Dynamite avslutade så första halvlek innan det var dags för ”Bluegrass BBQ” som arrangörerna hade ordnat till på festplatsen. Jättetrevligt och jättegott!

Höjdpunkter
Mätta och belåtna bänkade vi oss för att ta del av festivalens höjdpunkt, enligt min mening, nämligen The New Deal Stringband med den evigt unge Tom Paley, 78 år, och 67-årige Joe Locker. Toms son var också med och spelade fiol. Här finns det old-time-traditioner tillbaka till 50-talet när Tom spelade med The New Lost City Ramblers – en kultgrupp som vi ”alla” har inspirerats av. Kul att höra att Tom fortfarande behärskar svenskan väldigt bra från sina år som mattelärare i Uppsala i början av 60-talet. Jag kan inte rå för det, men jag hamnar i ett transliknande tillstånd när jag får ta del av äkta rootcountry-musik framfört av genuina och legendariska herrar.

Efter the NDSB kom Florence & the Nightingales som jag missade helt, för jag var i full färd med att fota Tom Paley och Joe Locker.
Däremot såg och hörde jag Rockridge Brothers från Stockholm. Jag vet inte om det berodde på Kjell Johanssons eminenta ljudmixning, men jag har aldrig tidigare hört och upplevt ”bröderna” bättre. De var helt enkelt fantastiska med sin svängiga hästjazz som fick publiken i extas. Kristians clawhammerbanjo hördes helt perfekt och jag tror inte Peter slog av en enda stäng på gitarren den här gången. Kanon, grabbar!
Lite lugnare blev det när den danska gruppen Special Blend var på scenen. De spelade bra traditionell bluegrass.
Kvällen officiella del avslutades med Blue Crash med sina två sångerskor, men det allra sista som hände var förstås allspelet och allsången i ”Will the circle be unbroken” … intet öga torrt!
Ja, och sedan blev det storjam förstås - hela lördagsnatten - tills den lokala fiskeföreningen kom tidigt på söndagsmorgonen för sin årliga tävling.
Nääsville Bluegrass Music Festival är verkligen en festival att rekommendera för dem som gillar akustisk genuin countrymusik i form av bluegrass och oldtimey. Ett synnerligen fint arrangemang med en trevlig och entusiastisk publik, ingen vrålfylla, en underbar festplats, bra och hög klass på deltagande artister. Det hela kändes äkta på något sätt. Och vi i reportageteamet kände oss verkligen välkomna och väl omhändertagna – så ”we will be back”!

Text och foto:
Kenneth Friberg

Sedan blev det bluegrass igen. En relativt ny grupp vid namn Dough Bite men det var ändå kända ansikten i gruppen, t.ex. Mats Haglund, banjo, Anders Backberg, bas, Håkan Nordgren, gitarr (tidigare Weeds).
Den trevliga kvällen avslutades med rockabilly-gruppen Rockin’ Bandits, men då hade reportageteamet bestämt sig för att uppsöka natthärbärget. Det var beläget i Mallbackens hembygdsgård och enligt Peter Jonsson var det högst tre kilometer dit, varför vi bestämde oss att ta en nattpromenad.
Efter cirka fyra kilometers vandring i nattmörkret kom vi fram till avtagsvägen där en vägskylt upplyste oss om att det var sex kilometer till Mallbacken. Det är inte kul att vandra i boots så vi ringde ett nödsamtal och strax kom det en Mallbacksbo och plockade upp oss. Tack för det! Vi hann bara lägga oss i sovsalen så fick de för sig att börja jamma i salen bredvid. Vi somnade så småningom men vaknade av Cookies & Beans mobiltelefoner som förkunnade att de skulle vakna upp för att påbörja resan till festivalen i Furuvik.
Vi fick en underbar frukostbuffé av tanterna i köket och när de fick höra om våra äventyr fixade de eget rum till oss de kommande två nätterna. Heders åt dessa underbara, söta damer i Mallbacken!

Fredagen
På fredagen blev det full fart på scenen och gruppen Abalone Dots drog i gång kl. 20.00. Det var ”pappa” Tord Hjukström med fyra flickor som spelade ”softgrass”, med låtar som bl.a. Allison Krauss och Dolly Parton gjort kända. Jättekul med dessa ungdomar som tryggar återväxten inom svensk countrymusik.

Sedan kom ett verkligt veterangäng, nämligen Weeds. Far och son Blom, Tommy Backlund, Jens Kock och nya basisten Patrik Granath. Ruggigt bra bluegrass förstås av ett gäng som vet hur det ska låta.
Annars så var fredagens stora behållning Highjacks med Per-Erik Jonsson och Nina. Här svängde det ordentligt i bästa Jerry Lee Lewis-stil och mycket åt rockabilly-hållet med en basist som verkligen kunde spela slap bass.
Vi gick inte till sovlägret denna natt!

Lördagen
På festivalområdet fanns också en indianby med både indianer och trappers som visade sin skicklighet i att hantera yxa såväl som att göra konsthantverk. Någonting utöver det vanliga var uppvisningen i Pow Pow indiandans i Logen. Fantastiskt vackert och seriöst och man fick lära sig en hel del om indianernas danskultur.

Detta förekom först på fredagen och på lördagen var den dansande familjen förstärkt med en riktig indian, bosatt i Sverige.
Musikaliskt startade det vid tretiden med JABB (Just Another Bluegrass Band) och med Thomas Haglund i spetsen. Vårdad och tekniskt bra bluegrass. De efterträddes av G2 på scenen. Detta unga gäng, ingen har fyllt 30 år, har bara hållit ihop sen oktober förra året. Fantastiska grabbar och redan ett av Sveriges bästa bluegrassband.

G2 har också fått äran att vara förband till Doyle Lawson på Gamla Tryckeriet den fjärde september. G2-banjoisten Jens Kock återfanns också i nästa gäng, nämligen Weeds, som spelat också på fredagen.
Och sen var det dags för Downhill som gjorde ett bra intryck – som vanligt.

Lonesome Mountaineers blir bara bättre och bättre och nu har gitarristen Mikael Grund hittat sin lilla gimmick, nämligen att spela med gipsad högerarm(?).
Därefter var det slut på bluegrassdelen och vid 20-tiden kom de charmiga tonårspojkarna i Red Hot Rats och spelade svängig rockabilly till publikens stora tjusning. De efterträddes av countrysångerskan Erika Stolt, som kommer att presenteras i Gazetten framöver.
Countrykvällens höjdpunkt var väl ändå Mike Bella från USA och han kompades av Göteborgsbandet Blue Boys.
Det var första gången jag hörde honom och det svängde jätteskönt. Dessutom var han väldigt lyhörd för sin publik och körde några låtar på begäran, fast dessa inte var inrepade med bandet.
Kvällen avslutades med Wanted och Blue Valley Boys men då hade vi redan försökt att ta oss ifrån Canis festplats, vilket inte var helt lätt – vi fick flytta på några ur lokalbefolkningen som låg i vägen.

Dagen efter
Lonesome Pine-festivalen var en jättetrevlig bekantskap. Blandingen av bluegrass, country, rockabilly (denna del av Värmland är rockabillyns hemvist i Sverige) gör det till en festival med någonting för alla. Bra försäljning av mat och dryck, många knallar med varierat utbud, bra och lagom ljudnivå, bra arrangemang och sist men inte minst alla dessa underbara funktionärer från Mallbackens IF – kanonmänniskor! Och vilket underbart väder.
Med stor saknad styrde vi reportagebilen söderut på söndagsmorgonen, men vi hade fått ett stort antal nya vänner och bekantskaper som vi förhoppningsvis återser nästa festivalsommar.

Text & foto: Kenneth Friberg

Ett synnerligen glatt gäng var Little Texas från Falun/Borlänge. De hade spelat sju månader tillsammans och Jenny var verkligen en naturbegåvning att hantera en publik. De spelade en trevlig och underhållande countrymusik. Efter dem kom Nashville och sen avslutades kvällen med bluegrassbandet Lonesome Mountaineers från Torsby med omnejd.

Lördagen var det uppvisning i line dance och square dance samt ”prova på” för publiken. Sånt är alltid trevligt. Klocka tre var det dags för Vemdals-kampen vid campingens dammar och även om det till viss del kan vara underhållande så roar det väl mest den lokala publiken.

Klockan 18 drog musiken igång och återigen stod Red Hot Rats på scenen. Efter lite square dance-uppvisning såg jag fram emot att få se och höra förra årets vinnare av talangtävlingen – Hanna Nordlund.
Men först spelade hennes kompband High Lonesome ett antal låter och det var väl inget större fel på dem, men jag har aldrig upplevt en mer passiv steelgitarrist någonsin – han spelade definitivt inte på ackord! Hanna kom sen upp och sjöng några låtar varpå High Lonesome avslutade själva.
Cookies & Beans följde upp på scenen och jag imponerades återigen av deras otroliga stämsång och Charlies gitarrspel. Mycket duktig flickor och deras stämningsfulla version av ”Help me make it through the night” gjorde att man var beredd att erbjuda dem den hjälpen!

Mariahelena och hennes Slidebar fortsatte och därpå kom Sveriges Mr Honky Tonk själv – Red Jenkins, faktiskt medlem i SCMC.

Men först värmde Marie Hedman och gruppen Ring of Fire med Thomas Haglund upp publiken. Det svänger skönt om Jenkins och han och Marie har en mycket trevlig publikkontakt. Jättekul att de fick så mycket tid på scenen. Kvällen avslutades med Wanted.
Vet inte riktigt varför, men Vemdalen kändes lite avslaget i år, jämfört med förra årets festival. Lite trist är det att ett antal grupper uppträder båda dagarna. Det var också relativt långa avbrott mellan artisterna, vilket naturligtvis gynnade den högklassiga mat- och ölserveringen. Men festivalplatsen är ju jättetrevlig, kul med westernkulisser och alla knallar. Mycket bra ljud och lagom högt.

Text & foto: Kenneth Friberg

Banden börjar lira
Först ut på scenen var den danska gruppen Train45, följda av Lonesome Mountaineers. Bröderna från Stockholm – Rockridge Brothers (som inte alls är bröder) – kom sedan loss i sin svängiga oldtimestil och återigen en eloge till ljudmixaren Kjell Johansson som får fram alla de akustiska instrumenten på ett föredömligt sätt.
Thomas Haglund och hans JABB var nästa grupp och de kändes lite lättsammare än förra året – mer spelglädje tycktes det.

Blue Mountain Boys från Östersund spelade lika prydligt som de var klädda – heder åt en sån ”dresscode”. Jag har dock lite svårt för svenska texter i den här musikgenren, t.ex. att Foggy Mountain Top blir Åreskutans Topp. Men de är brillianta i sin teknik och stämsång.
Ett för mig nytt cajunband fortsatte därefter, Boiling Bayou. Ralf, fiol, och Pontus, bas, från Rockridge spelade även här och kompletterade dragspelet och triangeln.
Därpå följde en helt ny konstellation, nämligen Ficktones. De hade visserligen debuterat på Bluegrassfestivalen i Torsåker i början av juli, så detta var deras andra offentliga spelning.

Medlemmarna i gruppen var dock inga debutanter precis. Gary Johansson på banjo, Floda på bas, Daniel Fick, gitarr och mandolin, samt Ulf Holgersson på munspel. Mycket duktiga förstås och spelade lite annorlunda, mer melodisk bluegrass.
Festivalen på Grännaberget fortsatte med de säkra och rutinerade grupperna Weeds, High on Grass och när det började klarna upp avslutade Downhill Bluegrass Band.

Omväxling behövs
Kvällen var dock inte slut för det. Nere på restaurang Hjorten spelade senare Blue Crash, Dough Bite och Blue Mountain Boys. Men Gazettens reportageteam var tvungna att packa ihop det blöta AFF-tältet och söka upp en torrare plats att övernatta på.
Grännafestivalen höll väldigt hög klass i år, mycket skickliga grupper på scenen. Men lite av charmen med denna festival har gått förlorad. Tidigare var det en salig blandning av etablerade band och nya okända som fick en chans att visa upp sig. Kan man inte dela upp det på nått sätt? Det vore också en fördel om inte samma band återkommer år från år. I år var mer än hälften samma som förra året – för nog finns det väl ett bredare oldtime- och bluegrassunderlag?
Nästa år firar Gränna Oldtime- och Bluegrass-festivalen 30 år och det ryktas om celebert besök från det stora landet i väster. Hela bluegrassverige kommer att vara på plats. Var så säkra!

Text & foto: Kenneth Friberg