Erika Stolt – Samtal med en ”Sweet talking devil” Hon har givit ut sin tredje skiva och ligger på listorna med ett flertal låtar. Hon har åsikter om vad som måste ske med svensk country om musiken ska nå en bredare publik. När hon inte står på scenen kör hon motorcykel eller jobbar med sitt 1800-talshus. Här pratar Erika Stolt musik istället. |
![]() När Erika Stolt var 15 år och bodde i Arbrå kontaktades hon av Janne Ohlsson på CMC Country som undrade vad hon tyckte om countrymusik. Janne hade hört Erika sjunga på ett Lucia-framträdande i hennes hemstad och uppskattat vad han hörde. Denna kontakt ledde till att CMC Country gav ut två cd-skivor med Erika. Den första heter kort och gott Erika Stolt och kom ut 1993. Den andra titulerades Looking For Me och dök upp 1997. - De tidigare albumen är mer traditionell country, men på min nya skiva Sweet Talking Devil försökte vi att hitta ett modernare sound som liknar de nya, lite rockigare countrygrupperna från Nashville, berättar Erika. Erikas nuvarande kompband består av Janne Karlsson (lapsteel, dobro och slidegitarr), Roland Nilsson (munspel), Pelle ”Black and White” Karlsson (piano), Fredrik Söderberg (bas), Jens Larsson (gitarr), Jon Jonasson (trummor) och Sandra Stark som körar. Roland Nilsson är dessutom den som skriver texterna och musiken, medan Janne Karlsson arrangerar låtarna. Tillsammans bestämmer sedan hela bandet vilka låtar som ska spelas. - Ett par av killarna var med i mitt bluesband som jag hade för några år sedan. Både de och jag kände att det var countrymusiken som kom in mer och mer i vår dåvarande repertoar. Till slut la vi blueslåtarna åt sidan och bestämde oss för att satsa helhjärtat på countryn. Förut hette gruppen Swinging Doors, men vi upptäckte att det redan fanns ett band med det namnet. Nu kallar vi oss kort och gott för Erika Stolt. Är det någon som har något bra förslag på ett gruppnamn så säg till! Tuffare attityd för att nå
den breda publiken - Vår musik skulle jag vilja beskriva som svängig countryrock med Texas-känsla, dock med inslag av traditionell akustisk country. Där fick jag väl till det, skämtar Erika. Själv har sångerskan många personliga favoriter. Hon räknar upp Gretchen Wilson, Jill Johnson, Patsy Cline, Travis Tritt, Shania Twain och Shelby Lynne bland de mest betydelsefulla. - Jag lyssnar dessutom gärna på jumpblues, rotrock och rockabilly. I stort sett allting som svänger, det är ett måste för att jag ska tycka att det är bra, säger Erika. Detta föranleder frågan vad Erika anser om dagens utbud av svensk country i allmänhet. - Det är en känslig fråga. Det handlar så mycket om tycke och smak. Den svenska countryn verkar vara på uppåtgående, men har svårt att ruska av sig dansbandssoundet. Vill man att countrymusiken ska nå den breda publiken så tror jag att man behöver satsa på en tuffare attityd, rent spelmässigt. Som läget är nu är det bara Jill Johnson som når ut och marknadsför countrymusiken. Under sommaren har jag sett några nya svenska band på diverse festivaler som jag tycker har förstått utvecklingen inom den nya countryn, utan att för den skull släppa traditionerna. Jag vill förtydliga mig lite genom att säga att jag även tycker om traditionell country, men bara om den spelas på rätt sätt. Ligger på listorna trots obefintlig
marknadsföring - Nu efter sommarens countryfestivaler har vi inget inbokat. Däremot
söker vi någon som kan marknadsföra oss. Det är svårt
att marknadsföra sig själva har vi upptäckt. Typiskt svenskt!
Utomlands har Erika och bandet bara varit en gång hittills, och så väldigt långt ifrån Sverige hamnade de inte den gången. - Räknas Åland som utomlands så ja, då har vi spelat utomlands, skrattar Erika och tillägger: Det var på Bastö Countryfestival i somras. Jättemysigt ställe. Annars går det bra för Erika och hennes band nu. Gruppen får mycket medial uppmärksamhet och Erika säger: - Det roligaste är helt klart mottagandet av Sweet Talking Devil och uppmärksamheten ifrån radio och TV. Även listplaceringarna på Country Trax och på European Country Music Awards lista där vi ligger med fyra låtar samtidigt just nu, och detta trots obefintlig marknadsföring, känns naturligtvis väldigt bra. Text: Robert Ryttman
|