Det är lördag i slutet av september och lika varmt ute som vilken normal sommardag som helst. På Tantogården på Söder i Stockholm är det countryafton och då Gazettens utsände anländer aningen sent, förväntar man sig att stället ska vara knökfullt med folk.

För är det inte mer live-country vi alla vill ha? Jag trodde det i alla fall, men av publikmängden att döma är det inte på det viset. Ifrån SCMC var vi färre än tio personer närvarande och visserligen hade klubben jubileumsfest lördagen före, men en hel vecka senare kan väl inte alla ha varit bakfulla fortfarande? Nåväl, vi saknade er och ni missade något.
Däremot var det väldigt kul att se så många unga människor i publiken. Det händer inte ofta i country-sammanhang, men kanske är det så att unga band drar en ung publik? Den här kvällen var det åtminstone så och vad country-Sverige och dess countryklubbar behöver är mer ungt blod, så det var kul att se att det faktiskt finns country-fans i 20-års åldern också.

Det första bandet jag såg, efter att ha småpratat lite med folk och köpt en bärs i baren, var Winchester Widowmakers ifrån Närke. Sexmannabandet lirar alternativcountry med periodvis irländska inslag och det låter helt okay om grabbarna. Att de använder sig av banjo, mandolin och munspel är trevligt och jag uppskattar låtar som ”The devil is playing our song tonight” som handlar om döden, ”Sandy” och ”Graves” med sin stunsiga och nästan söta lilla melodi. Det är rätt kul när den glada musiken och dödgrävartexten förenas. Låten satte sig omedelbart i medvetandet. Även ”Doctor, doctor” var något av ett klistermärke och avslutningen med ”The sun won't shine tomorrow” var medryckande. Det lugna extranumret kändes däremot malplacerat. För att befinna sig i det ofta rätt trista alternativcountryträsket så var Winchester ovanligt bra, hade många starka låtar och fin stämsång. Inte alls tokigt.

Reverand Bob May och hans utmärkta Just In Time blir nästa begivenhet på scenen. Bandet drar oväntat igång med Robert Palmers ”Bad case of loving you” och den något rockiga öppningen får folk att studsa till. Bandet följer upp med en fin version av ”Tonight the bottle let me down” och det är kul att höra dessa inslag som inte spelas så ofta.
Därefter kommer en radda låtar, välkända för oss som har sett och hört konstellationen hyfsat ofta under senare år: ”Better man, better off”, ”Queen of Memphis” och ”Fire on the mountain”. Den sistnämna drar ner störst applåder ifrån den för kvällen ovanligt unga publiken. Bo Nilsson lirar lysande fiol i New Orleandska ”Big mambou” och Reverand Bob öppnar sitt hjärta i fina, egenkomponerade ”Little eyes”.
Den andra, avslutande hälften av showen får igång ungdomarna på allvar, då rocklåtar som ”Satisfaction”, ”Honky tonk women”, ”Put some drive in your country” och ”Highway to hell” – samtliga i countrytappning givetvis – får publiken att klappa i händerna och stampa takten med bootsen (eller gymnastikskorna).
Det har börjat bli mörkt och kyligt ute, men vår favoritpräst drar med sig bandet in för ett extranummer och avslutar med ”Cowboyboots”. Det är som alltid ett nöje att se och höra Bob May och Just In Time live, men ikväll lät sången lite för svag emellanåt och kantslagen på virveltrumman ekade för högt. Inte bandets fel naturligtvis, men lite irriterande var det. I det stora hela var dock showen, musikernas prestationer och Bobs mellansnack mycket bra och underhållande.

Himlen är mörk och det börjar bli lite kyligt när de unga musikanterna i Linedance Fever intar scenen. Namnet var för mig helt okänt fram till denna kväll och jag hade absolut noll förväntningar, men oj, oj, oj, vad detta band lirade. Och showade.
Linedance Fever har ett sound som till stor del domineras av banjo och sångaren som periodvis pratade engelska mellan låtarna, trots att han och gruppen är gotlänningar, har en tilltalande stämma. Överhuvudtaget knockades man som lyssnare av denna grupps entusiasm, energi och ungdomliga spelglädje. Dessutom var sångaren väldigt rolig och underhållande i mellansnacket, vilket alltid känns mer positivt än att se någon trulig typ som står och stirrar ner på skorna.
Bandet framförde bland annat gamla ”Muleskinner blues” i en rasande och väldigt häftig version, de gjorde rocklåten ”The wild one” i en lugn countryversion och ”Wicked game” passade Linedance Fevers sångares röst minst lika bra som den passar Chris Isaaks. Vad killarna gjorde med ”Ghostriders in the sky” ska vi inte ens snacka om. Jag har aldrig hört en liknande version tidigare och när jag pratade med en av medlemmarna efteråt och fick veta att detta bara är deras andra framträdande någonsin, var det nästan så jag trodde att snubben ljög.
Nu ska man väl inte påstå att allting satt som en smäck rent musikaliskt, men jag kan garantera en sak: ingen, oavsett stadie av fylla, lär ha kunnat sova medan Linedance Fever körde sitt extremt personliga och intensiva countryrace. För min del var dessa unga herrar kvällens stora överraskning.

Dottie som har sin nya, fina platta Back Home i bagaget, hade oturen att hamna sist på scenen denna ytterst angenäma kväll. Nu hade hon visserligen lirat ett set tidigare på eftermiddagen också som jag tyvärr missade, men eftersom Tantogården stänger utomhusdelen redan kl 22.00 så hann det inte bli så mycket Dottie som man önskade.
Tillsammans med bland andra tre av musikerna ifrån Just In Time framförde hon i alla fall tre fina countrylåtar innan det kom upp folk på scenen som vanligtvis inte brukar husera där. Dottie fyllde nämligen 40 år nästa dag och nu fick hon blommor samt att såväl band som publik skrålade ”Ja må hon leva”.
Artisten såg minst sagt överraskad ut och efter hyllningen kunde Dottie vid flera tillfällen under fjärde låten inte hålla sig för skratt. Allt som allt hann hon bara framföra sex låtar denna lördagskväll, men det gjorde hon med excellent sound och stor känsla. Ett kort, men väldigt gott gig blev det således och en ytterst värdig avslutning på en härlig afton i countrymusikens tecken.

För er som missade denna kväll kan jag upplysa om att det blir ytterligare en countryafton på Tantogården, men då med andra artister. Denna tillställning sker den 19/11 2006 och då förhoppningsvis inför en dubbelt så stor publik. Det är nämligen sådant här vi behöver mer av i Stockholm – livs levande country under enkla omständigheter och med vettiga priser på inträde, öl och mat. Be there or be square!

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman