Hasse Wahlstedt

Ja, på det här märkliga viset började faktiskt Hasses karriär – en karriär som fört honom fram till att bli en av Sveriges främsta ”flatpicking”-gitarrister inom bluegrassmusiken. Men musiken hade kommit in i hans liv betydligt tidigare.
På 50-talet växte han upp med Elvis tidiga rockabillymusik och även Johnny Cash, George Jones och Hank Snow. Hans artistkarriär började så smått på sommarkolonierna när han uppträdde och ”spelade gitarr” på tennisrack och sjöng Elvislåtar för sina kompisar.
I början av 60-talet kom Flatt & Scruggs och Bill Monroe musikaliskt in i hemmet via andra familjemedlemmar och även om Hasse inte tände till just då på den musikformen, så sjönk den sakta men säkert in i hans undermedvetna.

Gitarrspelet tar fart
När det gäller att spela gitarr är Hasse självlärd och de första ackorden lärde han sig från ett häfte han fick med när han köpte sin första gitarr 1962 hos Gottfrid Johanssons Musik, en Bjärton som han strängade om med stålsträngar. Vid den här tiden var det amerikansk folkmusik som gällde, typ Joan Baez, Kingston Trio och New Christy Minstrels.
Men 1964 hände något – Hasse stod och bläddrade bland skivorna hos Gotte och fann ett skivomslag som fascinerade honom. Det var en skiva med The New Lost City Ramblers. I fodralet fanns också ett gediget häfte med samtliga sångtexter och en hel del annan information om musiken. Här väcktes Hasses intresse för oldtimemusiken och i dess förlängning även för Bluegrass.
År 1965 dök den blinde gitarristen och sångaren Doc Watson upp i Hasses medvetande. Så under resten av 60-talet satt Hasse hemma och utvecklade sitt gitarrspel genom att lyssna och ta efter Doc Watson och sämre förebild kan man ju ha.
När Hasse muckade från lumpen 1970 köpte han en Levin LT18 för muckarbidraget och fortsatte att utveckla sitt gitarrspel, vilket är helt baserat på gehör, eftersom Hasses notkunskap är starkt begränsad.

De första grupperna
Och så, den där novemberkvällen 1973, träffades vi två och fick så småningom med basisten Sven-Otto. Sommaren 1974 deltog denna trio i Barnens Dags talangtävling ”Nya Ansikten” , under namnet Med Nöd och Näppe och vann Stockholmsfinalen för instrumentalgrupper på Soliden, Skansen.
Senare detta år anslöt Lars Bjerges, mandolin, och Björn Nilsson, fiol, vilka då hade lämnat Sjön Suger. Gruppen bytte namn till Jackson Stomp och spelade som så många andra grupper vid den här tiden på diverse pubar i Stockholmsområdet. Repertoaren var hämtad från både bluegrass och oldtimemusiken.
Sommaren 1975 deltog gruppen på visfestivalen i Västervik och ställde dessutom återigen upp i talangtävlingen ”Nya Ansikten” och kom trea i riksfinalen på Södra Teatern för sång- och instrumentalgrupper.
Under 1976 slutade Björn och Sven-Otto och på fiol kom istället Pelle Brandt (numera Grännabo och festivalarrangör) som just hade lämnat Sjön Suger, samt på bas Eva Stivert. Namnet ändrades till Brandy Ramblers. Gruppen upphörde 1978 när Pelle flyttade till Göteborg.

Hasse började nu spela med Bobby Ahl och hans Country Comfort. I gruppen fanns också Anders Sterner, banjo, och Urban Haglund, bas. Gruppen gav ut en lp-skiva. Åren 1980-81 spelade Hasse med gruppen Bluegrass Forever och därefter flyttade han till Köpenhamn och levde ett bohemliv under en femårsperiod. Hasse försörjde sig i Danmark som kock och musiker. Det var en mycket lärorik tid och den utvecklade hans sång och gitarrspel.

Tillbaka till Stockholm
Sommaren 1987 flyttade Hasse tillbaka till Stockholm och 1988 bildade han gruppen B Nice Boys med Mats Asperö, mandolin, Anders Backberg, bas, och Anders Ternesten, banjo.
Magnus Norrman var också med under en period på fiol och Gary Johansson ersatte så småningom Anders som banjoist. Jan Ekman, dobro, och Bert Lundin, bas, var andra medlemmar som kom till efterhand. Gruppen deltog på festivaler och var ofta över i Finland och spelade. B Nice Boys bröt upp 1997.
Samma höst startade Hasse Downhill Bluegrass Band, tillsammans med bröderna Kjellgren samt far och son Sunnebrandt. De hann med att ge ut två cd-skivor och turnerade i Holland och Tjeckien. I Tjeckien blev de utsedda till ”Best Europe Bluegrass Band” av EBMA föreningen i maj 2002. Hasse slutade dock i Downhill under 2003 och i nuläget spelar han med bl.a. Mats Asperö och Bert Viklund i gruppen Bluetime.
Namnet Bluetime anspelar på att gruppen spelar en blandning av bluegrass och oldtimemusik, både traditionellt och nytt. Gruppens debut ser vi fram emot under 2006.

Musik och fritid
För Hans Wahlstedt är bluegrassmusik rent akustisk, med mycket banjo och tungt gitarrspel. Stämsången är också speciell, ofta med hög tenor. Men visst genomgår bluegrassmusiken en viss modernisering. För även om instrumenteringen är densamma så är det en viss skillnad att lyssna på Flatt & Scruggs jämfört med Alison Krauss & Union Station. Men visst är det skönt att en så smal musik kan vara så bred och variationsrik?
Förutom att Hasse spelar på sin Martin HD28 gitarr så spelar han även mandolin och clawhammer-banjo.

Inspiration och intressen
Förebilder inom musiken finns det gott om. Hasse har inspirerats av sådana storheter som Doc Watson, Red Allen, Ricky Skaggs, Ralph Stanley & Stanley Brothers, Larry Sparks och Norman Blake.
Att vara far till fem barn tycker man borde inteckna all fritid, men Hasse har även tid för sportfiske och gitarrbyggen och under sommartid kan man även hitta honom i sydöstra delen av Småland. Men som den sanna musiker han är så finns gitarren alltid inom greppavstånd.
Numera när vi träffas så behöver Hasse och jag inte trängas i en Volkswagenbuss, men visst är det ett kul minne att tänka tillbaka på – den där novemberkvällen för 32 år sedan när vi drömde om att bli Sveriges motsvarighet till Lester Flatt och Earl Scruggs.

Text och foto: Kenneth Friberg